tisdag 11 juli 2017

King Crimson - Three of a Perfect Pair (1984)


Three of a Perfect Pair är vad jag ser som en tredje och avslutande del av King Crimsons 80-talsperiod. Det här är även första gången samma banduppsättning har bibehållits tre skivor i rad. Det är nog framförallt det i samband med soundet som gör att de känns så förenade med varandra. Produktionen är också väldigt lik.
     Skivan blandar experimentellt med mer kommersiellt än tidigare men på ett väldigt fint sätt. Samtidigt känner jag att det här inte är en favorit, iallafall inte ännu. Dicipline och Beat är helt enkelt mer vad jag är ute efter och något jag märker att jag alltid återkommer till bland dessa tre skivor.

<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/QiqmbB1ttLo" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/E33kForh7u0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

fredag 7 juli 2017

Karate - Unsolved (2000)

Den här skivan är en av de finaste musikaliska gåvorna jag fått av en vän, i det här fallet Erik Grensman. Jag återkommer alltid till den här skivan p g a hur annorlunda den är, den sticker verkligen ut. Jag har ingen koll på vad de har gjort i övrigt men jag har fått lite hintar om vad som gör att skivan sticker ut även bland deras andra skivor. Så som jag förstår det hade man i samband med den här skivan tagit in en jazzgitarrist tillfälligt, eller permanent som medlem, för att prova nåt nytt.
     Resultatet blir en härlig blandning av spoken word, jazz och rock. Jag verkligen älskar hur han talar snarare än att sjunga, hur de har tillåtit det att oftast bara få vara poesi. Orden får verkligen bärkraft på det här sättet och tvingar även människor som mig att lyssna (text är inte min grej och jag tänker lätt bort den).
     Produktionen är trevlig den också och trummorna låter faktiskt rätt oförstörda. Bara av den anledningen är det värt att ta en lyssning. Jag rekommenderar att lyssna på den här själv och suga in den utan andras tankar om vad som är bu eller bä. Det är väl en vanligt rekommendation från min sida men i det här fallet, p g a sättet att framföra texten, så vill jag understryka det.
     Fram med kaffekoppen och sätt dig (te verkar inte riktigt passa av nån anledning):


fredag 9 juni 2017

Dokumentär: Resonate (2008)

Musikinstrument alltså - wow. Det är verkligen en stor värld fylld av historia och hantverk. En aspekt av musiken som man inte riktigt får ta del av om man inte verkligen kollar själv är t ex hantverket. Hur byggs instrumenten, vilka material används, hur lång tid tar det, vilka är det som gör sånt här egentligen?
     Det var musikforskningen som fick mig att få upp ögonen för det här området - framförallt när jag fick titta närmare på en stor orgel. Alla dessa rör, alla kapade, slipade, mätta, stämda för hand. Sen själva träväggarna, mekaniken o s v. Orgeln är helt sjuk som konstruktion. Instrumentkonstruktörer har en av de absolut finaste yrken jag känner till.

Den här dokumentären handlar om en väldigt speciell variant av gitarr jag knappt har sett skymten av i verkliga livet. I musikbutiker dyker den upp då och då. Det finns kanske max en i butiken om någon alls. Vid ett tillfälle fick jag faktiskt prova en. Jag vill minnas att det var på Musikbörsen (innan namnbytet till 4Sound) i Norrköping. Det lät som något mitt emellan en stålsträngad akustisk gitarr och en banjo. Det är inte så konstigt då många banjos är tillverkade med samma princip.
     Jag hade haft den här dokumentären på "att se"-listan länge och passade på när jag låg sjuk i soffan. Jag rekommenderar den varmt till alla som spelar gitarr då man får se så många delar av tillverkningsprocessen och ta del av en musiktradition man t ex som svensk inte ser så mycket av. 
     Ett annat plus är att det är mycket intervjutid med t ex Bob Brozman som jag har skrivit om förut när jag fick reda på att han hade dött. Han är verkligen grym. Han, en national och slide är verkligen insane.


söndag 4 juni 2017

Slowdive - Slowdive (2017)

Slowdive är ett i princip legendariskt band. Skivan Slouvaki (1994) är grunden för många gitarrdränkta drömska ljudlandskap och många håller den nära hjärtat - mig inkluderad. Om du inte känner igen varken ovan nämnda titel eller band men känner igen dig själv i beskrivningen - lyssna på den nu.
     Som jag yrat om innan har Shoegaze-genren haft en revival ett tag nu och band som Seasurfer med flera har plötsligt en marknad igen. Det är grymt härligt. I samband med detta satte Slowdive igång igen, en reunion många nog inte hade tänkt sig. Det visade sig gå bra. De höll även idag och med denna skiva har de bevisat att det inte bara var gamla meriter.
     När jag såg nyheten om en nyinspelad skiva stannade tiden faktiskt upp lite grann. Jag kämpade snart emot den där lilla knuffen av plötsliga och stora förväntningar. Det visade sig vara lugnt och den ligger redan i köp-listan.
     Gitarrerna, är som med all musik i den här genren, en stor del av den här skivans sound. Det är verkligen väl genomfört också. Rymdigt, glittrigt men utan att bli en röra på ett dåligt sätt. Man hör knappt vad någon sjunger ibland och det är helt i sin ordning så klart. För den som inte riktigt lirar med den idén som är genren kär kan jag bara tipsa om att känna in rösten som ett ljudande instrument snarare än ett sätt att framföra budskap i ord. Lite som att lyssna på ett språk man inte överhuvudtaget kan.
     Jag gillar det mesta på den här skivan men rekommenderar gärna spår 4, Sugar for the Pill, som ett sätt att komma in i den om det andra till en början känns som en röra.
     Ett stort plus för den här skivan är att produktionen är väldigt fin för det mesta. Det låter faktiskt jättebra och med tanke på genren i fråga känns det så otroligt bra! Jag önskar att band som Seasurfer kan hitta dit - deras skivor lär ha låtit så mycket bättre innan den moderna mastringen brölade över hela alltet. Nog om det. Lyssna nu på en oväntat lyckad comeback: