onsdag 30 oktober 2013

King Crimson - Islands (1971)

Om du gillar: En blandning av jazz, rock och klassiskt, äventyrliga men samtidigt sansade kompositioner, en mjukare sida av King Crimson.

Den här skivan har i många omgångar varit en personlig favorit. Den har en stark karaktär av klassisk musik och är stundtals mycket mer "lätt och luftig" än det som gruppen tidigare har producerat. Gruppen befann sig som så många gånger tidigare i en period av medlemsbyten. Bland annat hittar vi här Ian Wallace som på senare tid (innan han dog i cancer för några år sedan) var den drivande kraften över projektet Crimson Jazz Trio (mer om detta projekt vid ett annat tillfälle). Det är också den sista skivan som medlemmen Peter Sinfield skrev texterna till, en av de få medlemmar som varit med från allra första början.
     Sången framförs på denna skiva av Boz Burell som även spelar bas och han gör det riktigt bra. Han har en lugnare och renare klang och även om jag absolut gillar den grövre sortens röst i Crimson-sammanhang, hade det absolut inte gynnat slutresultatet i det här fallet. I The Letters finns t.ex. ett ögonblick med just sången som jag ser fram emot varje lyssning.
     Kompositionerna har fått många tillskott bland instrumenten. Stråkar, cello, oboe och många sorters slagverk har letat sig in. Det bidrar starkt till en sagolik stämning och skapar en trevlig kontrast mot tidigare då de enda stråkljuden spelades via mellotron. Dock har inte mellotronen försvunnit helt och det är något som undertecknat uppskattar då det i KC:s fall handlar om ett sound än en praktisk nödvändighet vid det är laget (mellotronen spelar samplingar, t.ex. stråkar). Den här kombinationen är spännande och mycket välkommen!
     Hela verket svärmar av en experimentell karaktär och det är nog det som för egen del har fått den att hålla ut så länge (kommer nog alltid kännas som ett viktigt verk). Musiken känns ofta mer fri i sin form och det fungerar så otroligt bra. Det finns många fantastiska skiftningar på den här skivan som är värda att dö för.      När jag i skrivande stund samtidigt lyssnar på skivan kan jag snabbt avgöra att den fortfarande är i toppen för mig bland KC:s musik. Sjukt bra skiva som dessutom låter riktigt bra också om man enbart ska tala om ljudet i sig. Länkar finns nedan:






Inga kommentarer: