Daft Punk - Random Access Memories (2013)

Om du gillar: Daft Punk i största allmänhet, disco, funk, sample-baserad musik.

Något jag verkligen gillar är när artister tar tid på sig innan de släpper nytt material. Det har en tendens att säkra en viss nivå av kvalité i resultatet. Så är definitivt fallet med Daft Punk och den nya skivan är precis vad den borde vara. Det gör mig glad att se att skivan sprider sig som en löpeld bland de allra flesta.
     Jag som många andra fann den stora kärleken till den franska duon i samband med skivan Discovery (2001) i samband med de musikvideos som de släppte med singlarna. Att dessa var en del av långfilmen Interstella 5555 (2003) som följer hela skivan gjorde inte saken sämre (den var ju dessutom gjord av ingen mindre än Leiji Matsumoto vars anime-verk jag var inne på när skivan kom). Jag ägde och var sedan tidigare också bekant med den första skivan Homework (1997), dock blev det ingen skiva som jag snurrade väldigt ofta (grymt bra dock).
     Hur som helst var Daft Punk vid det här laget en del av mitt liv och när jag läste att de skulle göra soundtracket till uppföljaren till Tron (1982) blev jag eld och lågor. Resultatet Tron: Legacy (2010) var tyvärr modernt rastlöst och halvdan och kunde gjorts bra mycket bättre. Soundtracket däremot var upp till alla förväntningar och kanske nästan för bra. Det blev ett problem för filmen då den klädde av den helt och hållet. Dess brister lyste med sin närvaro i detta klockrena soundtrack. Om de hade gjort filmen riktigt bra i övrigt hade vi förmodligen haft en fantastisk klassiker som skulle åldras med värdighet. Nåväl, man kan inte alltid få som man vill.
     Det var länge sen jag själv har varit med om en så stark marknadsföring för en skiva, kan knappt minnas något liknande egentligen. Var jag än vände mig i Stockholm såg jag omslaget av skivan på olika sätt. Planscher och klistermärken prydde hela staden både på hemliga och uppenbara platser. Det kan mycket väl bero på just att jag inte har bott här innan, kanske fungerar det såhär i vanliga fall för många skivor - det är trots allt ganska nytt för mig fortfarande att trampa runt i huvudstaden. Samtidigt går det inte heller att ignorera hur mycket det talas om skivan i alla möjliga sammanhang och bland så många olika grupper av människor. Framförallt verkar singeln Get Lucky verkligen ha satt sig hos de flesta. Väl genomförd PR helt enkelt och ja, visst är det också en bra låt. Extra fint är det så klart att de allra flesta verkar vara överens om att det här är "bra" musik, en bro över olika gränser såsom ålder.

     Så hur känns det nya verket? Hur låter det? Ur egen förväntan-synpunkt är jag helt tillfredsställd och jag finner en glädje i att de har sökt sig till ett nytt sammanhang samtidigt som det inte helt har övergivit sitt sound. På sätt och vis är den här mer lik den första skivan än Discovery. Mer av den klassiska, dansanta och upprepliga house-stilen än en klassisk sånguppbyggnad med obligatoriska sånginslag. De historiska dragen i musiken (och ibland historielektion rakt av) är mycket trevliga. En bra blandning av vad de tidigare har gjort helt enkelt och en värdig fortsättning på gruppens karriär. Nu gäller det bara att undvika singlarna så gott som det går så att den inte dör bland resten av den fina helheten. Det blir inte lätt dock - time to get lucky.