torsdag 27 november 2014

Pink Floyd - The Endless River (2014)

För dig som gillar: Instrumental Pink Floyd, Gilmours gitarrsound eller/och Wrights synthsound.

Plötsligt 2014 annonserades en ny skiva med Pink Floyd. Ganska absurt tänkte jag. Då Richard Wright var död sedan en tid kunde det väl ändå få vara nog nu? Well, det hela visade sig vara lite speciellt. Mycket av skivan består av tidigare osläppt instrumentalt material från inspelningarna av bl a Division Bell (1994). David Gilmour med flera har sedan gjort tillägg där de tyckte att det behövdes och skapat något av ett ambient-album (tycker att genre-beteckningen här är lite missvisande kanske men låt gå).
     För mig som inte har fallit för Division Bell men som älskar mycket av det som Floyd har gjort är det här en bra kompromiss. Det instrumentala är i fokus och det som jag inte uppskattade med soundet håller sig mer i bakgrunden. Det går att sammanfatta skivan som en Gilmour- och Wright-fest. Ett hav av gitarrer, synthar och andra klaviatur. Det är även första gången jag hör Gilmour spela E-bow men det kan kanske ha hänt förut på någon skiva jag inte är vidare inlyssnad på.
    Det jag inte uppskattade med Division Bell var den gubbrockiga känsla som började smyga sig in i Pink Floyd. Det märks vilken period inspelningarna på den här skivan kommer ifrån. Vad menar jag då med "gubbrock"? Jag syftar på det stundtals oengagerade trumspelet t ex. Som om trummisen knappt är där för att denne plötsligt fick rollen att enbart kompa och inte sticka ut. Som om instrument som trummor blev oviktigare ur en kreativ synpunkt och all fokus ska hamna på t ex en elgitarr. Det är en smaksak det handlar om så klart och jag gillar när trummisen får vara lite uppfinningsrik. Det känns väldigt trist att allt förutom gitarr och synth är så extremt tillrättalagt större delen av tiden.
     Jag kan inte gnälla sönder på den ljudtekniska biten. Perfekt är det inte och det finns en del saker man hade velat göra annorlunda, framförallt med trummorna. Hur som helst låter det väldigt bra och mycket bättre än mycket annat. 
     Summan av kardemumman: skivan är rätt grym trots allt och än så länge upplever jag att denna skiva, som brukar beskrivas som Wrights svansång, som ett fint avslut för det som var Pink Floyd. Rekommenderas varmt till er som gillar bandets instrumentala utflykter - gamla som nya.

måndag 24 november 2014

GoPro i musiksammanhang

GoPro-kameran verkar ha haft en explosionsartad framgång på senare år. Äntligen kunde vi alla få en bättre uppfattning om hur det är att t ex hoppa bungy-jump, köra motor-cross eller åka mountain-bike i hissnande hastigheter. Givetvis kan man inte få den kroppsliga upplevelsen men det har tagit oss ett steg närmare saker man kanske inte vågar göra själv.
     Kameran har använts i många olika sammanhang. Ofta är det extremsport det handlar om och det är ju inte så konstigt. Idag fick jag nys om ett klipp som tar kameran in i den klassiska musiken. 24 GoPro-kameror fästa på olika instrument i en orkester samt på dirigentens huvud. Även om jag inte skulle vilja se en konsert på det här sättet då det tar fokus från musiken är det otroligt roande att titta på.

onsdag 12 november 2014

Palpitation - Palpitation (2010)

För dig som gillar: Sorgsen och atmosfärisk pop med stadig puls. Aningen udda sångstil.

Melankolin och kärleken är stark i dessa sånger om att lämna, att lämnas och att laga trasiga ting. Kanske låter det dystert men skivan har en stark röd tråd av hopp från början till slut.
     Jag upptäckte Palpitation av slump när jag och några vänner skulle se Niels Nielsen spela i Norrköping. Efter Nils framträdande (som var toppen för övrigt) spelade Palpitation. Jag hade ingen aning om vilka de var så allt kom som en positiv chock.
     Duon, bestående av Maria Vejde och Ebba Carlén, stod där med Stratocaster, Jazzmaster, varsin orange-kombo, effektpedaler och bara öste atmosfär över oss. Mycket snart stod samtliga i publiken och svajade behagligt till en riktigt bra konsert. Ett för mig riktigt fint och stämningsfyllt konsertminne.
     På skiva låter det lite annorlunda. Det märks att gruppen egentligen har ett mer cleant och pop:igt sound. Lokalen och den höga volymen var förmodligen en stor del av upplevelsen jag tidigare hade haft. Det tog ett tag att acceptera skillnaden men jag gillar nu båda upplevelser på olika vis.
     Sången och gitarrerna dominerar ljudbilden med stadig backup av trummor. Då och då kommer trumpet in. Förutom vackra och välsvarvade låtar i största allmänhet är huvudsångerskan viktig att nämna. Hon har verkligen ett speciellt uttryck när hon sjunger och det blir en stor del av gruppens sound och behållning.
     Denna självbetitlade skiva verkar vara inspelad med programmerade trummor vilket jag alltid har tyckt får ett ganska häftigt sound i rätt sammanhang. Jag kan ha fel i min observation men hur som helst finns ett kvantiserat ljudande resultat som jag gillar.
       Ljudtekniskt låter det helt ok. Som alltid hade en bredare upptagning av instrumenten gjort en stor skillnad. Det vägs dock upp av riktigt bra musik och jag hoppas verkligen att gruppen har nått de framgångar de förtjänar.
     Berörande, känslosam och träffsäker drömpop som jag förmodligen aldrig kommer att tröttna på. Rekommenderas varmt till alla bannemig.

tisdag 28 oktober 2014

Peter Murphy - Love Hysteria (1988)

Om du gillar: Bahaus och annan musik inom goth.

Peter Murphys solokarriär har jag länge tänkt gräva i. Kanske har jag redan försökt för länge sedan, oförberedd på det sound som en gång i tiden hade svårare för att fästa sina klor i mina trumhinnor. Saken är hur som helst klar nu: här finns det guld att finna. Om namnet inte låter bekant kanske det klarnar om jag nämner det band som han blev känd genom - Bahaus.
     Bahaus har alltid varit närvarande i mitt liv i någon skala. Det enda fonogram jag äger med gruppen är Gotham, en live-skiva från 1999. En bra start om du är nyfiken så ta en lyssning vet jag.
     Murphys underbara scenspråk och musikaliska uttryck tog fäste snabbt hos en yngre Daniel med tuperat hår (good times). Förbannat cool var han helt enkelt och förbannat cool är han än idag. Vi tar ett exempel på det:

Deras cover av T-Rex låt 'Telegram Sam'.

Det har sedan en tid varit dags för ett nytt försök på Peter Murphys soloskivorn och i vanlig ordning började jag kronologiskt. Skivan Love Hysteria var den första som satte sig och påminner om den tidigare musik han har varit delaktig i. Överlag finns en mer positiv klang i hans egna sound och inslaget av alla synthar är riktigt härligt. Sångrösten och texterna bibehåller den täta och mystiska stämning som en gång i tiden gav Murphy smeknamnet "The godfarther of goth".
     Jag är i skrivande stund ganska överrumplad över hur bra den här skivan kändes från första lyssningen. Jag har på sistone härjat mycket om spåret Socrates the Python som är en av mina favoritlåtar har nu. Ljudteknisk är skivan faktiskt riktigt bra ibland och man kan med glädje höja volymen hemma rätt rejält. Spåret My Last Two Weeks satte nästan igång tårar i soffan idag, riktigt effektfullt användande av ljudbilden.
     Rekommenderas varmt till vänner av Bahaus och musik som med värdigheten i behåll kan beskrivas som goth. Ni kommer att gilla det här utan någon vidare ansträngning. Jag har nedan valt vanliga utgåvan som fanns på Spotify. Härligt när man kan undvika obehagliga remastered-varianter (läs: förstörda och söndermosade varianter) om man vill. Kör hårt.



måndag 20 oktober 2014

Isaiah "Ikey" Owens (1975-2014)


I dagarna fick jag reda på den tråkiga nyheten att Isaiah Owens hade dött. Endast 40 år gammal lämnade han oss p g a en hjärtattack.
     För mig har Owens varit viktig då han var en viktigt medlem i Mars Volta från starten av gruppens karriär t o m skivan Octahedron (2009). Han var även med i gruppen De Facto tillsamman med Cedric och Omar från Mars Volta samt en viss Jeremy Ward vars tidiga död påverkade alla deras liv (texterna på Mars Voltas första skiva är starkt influerade av denna händelse). De Facto är en dub-grupp där Omar spelar bas, Cedric trummor, Ikey klaviatur och Ward klaviatur och ljudmanipulation.
     Förutom dessa två exempel har Owens jobbat som producent och gästmusiker i många sammanhang. På senare tid sysslade han främst med soloprojektet Free Moral Agents och var en del av Jack Whites liveband.
     En duktig musiker har gått ur tiden. Nedan följer lite exempel. Ikey brukar inte få mycket spotlight så mina exempel är kanske lite tråkiga ur den synpunkten. Hur som helst går det att lyssna på honom genom alla de projekt han deltagit i.


lördag 11 oktober 2014

Konsert: Ny musik för 1600-tals orgel (Düben-orgeln)

Tyska kyrkan, Stockholm
3 oktober 2014

Kompositioner av:
Marta Forsberg
Lo Kristenson
Ellen Arkbro

Musiker:
Johan Graden – orgel
Marcus Pal - orgel
Anton Bergendahl - trombon
Ulf Klarström - trombon
Anton Svanberg - tuba


Det här var ett mycket trevligt fredagsinslag som dök upp på Facebook via någon bekant. Jag begav mig dit efter skolan tillsammans med vännen Kristofter Krook och hans sambo. Kvällens evenemang bjöd på tre modernistiska kompositioner starkt inspirerade av tidig minimalism. Samtliga verk spelades efter varandra utan paus. Jag var väldigt pepp inför det här då jag inte har haft chansen att höra musik av den här sorten live än.

Marta Forsberg, Ellen Arkbro och Lo Kristenson.

Först ut var Marta Forsberg med verket DISQUIET ♥. En väldigt vacker inledning på kvällen. Långsamma toner som avbytte eller kompletterade varandra i en lång ström där notvärde, i alla fall för lyssnaren, inte längre tjänar något större syfte. Här användes vid tre tillfällen en orgel-teknik som jag är orimligt förtjust i, nämligen avstängning/aktivering av orgelns lufttillförsel. Genom att stänga av eller sätta igång fläkten som ger orgeln luft skapas en underbar effekt som är svår att beskriva med ord. De som har hört detta vet vad jag talar om. Första gången jag hörde det var under en ”orgel-lektion” på musikvetenskapen och han exemplifierade det då på ett makalöst sätt. Jag ångrar ofta att jag inte spelade in det tillfället även om det inte hade varit samma sak som att vara där.
     Lo Kristensons verk Påminnelser kropp dyningar följde upp och påminde mig stundtals om Keith Jarretts skiva "Spheres". Främst för att hon, precis som Jarrett, använder sig av en viss teknik som skapar blåsande och visslande ljud skapade genom att dra ut orgelns stopp en liten bit. När man gör på det viset får berörda orgelpipor inte tillräckligt mycket luft för att skapa stadiga toner utan bl
åser eller visslar istället. Ibland kändes det som att orgeln andades - mycket effektfullt.
      Sist i ordningen var Ellenmusic (for organ and brass) av Ellen Arkbros. Verket var, som hon själv skrev på programmet, inspirerat av La Monte Young och det hördes verkligen. Hon har arbetat med ren stämning och det skapar en väldigt annorlunda klang som jag själv alltid har tyckt är väldigt spännande. En frisk fläkt och en bra påminnare om att dur/moll-tonalitet inte är det enda sättet att skapa musik på.


Konserten var alltså en fin upplevelse men det fanns tyvärr ett stort minus p g a lokalen. Orgeln var helt åt höger som du kan se på bilden nedan. Med andra ord fick man allt direktljud i högra örat och endast reflexer i vänstra. Man fick helt enkelt sitta med vridet huvud och vriden kropp i en och en halv timma och ändå inte uppnå en vettig balans. Vi placerade oss dock strategiskt så att inte pelarna var ivägen de också. Hur som helst var det en riktigt trevlig upplevelse och musik jag gärna lyssnar på igen.

tisdag 30 september 2014

Konsert: Brian Eno - Ljudinstallation på Fylkingen


Konsert är kanske fel ord då Brian Eno själv inte var på plats och då det handlade om en ljudinstallation. Men då jag inte besöker sådana tillräckligt ofta som jag skulle vilja göra så får de inte en egen kategori. Eno genomförde detta Sverigebesök efter att ha blivit inbjuden av föreningen Fylkingen. På hemsidan beskriver de verket som följande:
"The work, newly created in the space at Fylkingen, will consist of a large array of different sound sources: large and small, old and new, found and appropriated, high quality and lo-fi. These elements will be deployed throughout the space for the presentation of a shifting, multi-layered soundscape. The resultant sound of the work being definitively coloured by the physical nature and unique characteristics of the diverse assemblage of audio elements utilised."
TV4 har intervjuat honom på plats och filmat lite. Det är också fint att man ser hur icke-knepig Eno känns som person i kontrast mot hur mycket av hans musik kan kännas. Han tar, i vanlig ordning, ner sig själv på jorden. Det är lite trist att hela inslaget handlar mer om Eno än om verket som nämns lite fort med lite bilder.



Eno har alltså placerat olika högtalare och högtalarelement av olika varianter och kvalitet för att skapa ett skiftande ljudlandskap i surround. Det lilla rummet var endast upplyst av elektriska värmeljus.

Den egna bilden får spegla mer hur det hela kändes p g a kamerans begränsningar.

Med tiden uppfattade man mer detaljer i landskapet och när mörkerseendet kickade in blev också fler och ljudkällor tydliga. Situationen blev helt enkelt lättare att greppa över tid.
     Lokalen var stämningsfull och de elektriska värmeljusen var långt ifrån så plastiga som man kan tänka sig och det störde inte alls. En del av sidoelementen (högtalarna på sidan) verkade inte återge något. Kanske var jag alltid där vid fel tillfälle eller så var de där som "ljudmonument".
     Ett sånt här projekt känns svårt att uppleva med allt för mycket människor kring även om alla var respektfulla mot varandras upplevelse genom att t ex tassa runt försiktigt. För att verkligen koppla an behövs nog, iallafall för mig, mer tid för att kunna bortse från den stora gruppen människor som delade rummet med mig.
     Ambient är en väldigt intim musikupplevelse för mig och får väldigt intressanta effekter. Det är musik som, om man koncentrerar sig och släpper taget, tvingar lyssnaren till självreflektion. Kanske är det därför sådan musik verkar upplevas som oroande, frustrerande, deprimerande eller vemodig för en del människor. Då den blir en del av rummet och din verklighet går det inte att fly längre och konfrontationen är ett faktum.

onsdag 17 september 2014

Seasurfer - Dive In (2014)

 
Om du gillar: Gitarrhav, mäktig "stor" pop. Placebo eller brittpop i svävig tappning.

Till min stora förtjusning har Shoegaze-genren fått nytt liv igen på senare år. Allt fler band dyker upp och det är fint att upptäcka att de inte är några fegisar. De tar det hela vägen med gitarrhav och distanserad sång - allt som hör till.
     Under gymnasietiden fick jag nys om gruppen Placebo. Ett lån av skivan Black Market Music räckte för att jag skulle vara fast. Allt som gruppen hade gjort vi det laget föll mig i smaken och jag följde gruppen fram till Sleeping With Ghosts och gav sedan upp vid den följande skivan Meds. På sistnämnda fanns dock en låt som aldrig släppte greppet - Follow the Cops Back Home. Oj vad bra den var. Det var ett svävigare och mer atmosfäriskt Placebo än jag hört innan, något jag längtat efter och rentav saknat. Resten av skivan och kommande skivsläpp följde dock inte det stuket och den här låten blev blott ett exempel på hur något sådant hade kunnat låta.
     Så varför berättar jag allt det här? Jo det är nämligen så att gruppen Seasurfer gör precis det här. Kort sagt låter de som Placebo i shoegaze/dreampop-tappning. Det som fick mig att dra den parallellen är främst för att sångerskan, Dorian, och Brian Molko från Placebo låter mycket lika varandra.
     Gruppen är inte vidare tekniskt skickliga vilket främst märks i fråga om tajming och då mycket i sången. Det var och är inte en förväntan jag har på grupper i den här genren men samtidigt hade det gjort upplevelsen bättre. Med det sagt ska jag också säga att det, i de flesta fall, inte stör så mycket.
     Ljudtekniskt är verkligen inte genrer som shoegaze och dreampop vidare välljudande i de allra flesta fall. Det är otroligt synd då det är en av de genrer som många gånger verkligen jobbar hårt med att låta stort, brett och atmosfäriskt. Samma sak kan jag känna med post-rock, man vill verkligen bara öppna upp deras sound och med tidsmaskin hindra skivan att skickas till mastring.
     Trots detta är den här skivan bland det bättre jag har hört inom genren. Det finns en viss känsla av djup och bredd i gitarrerna men trummorna, och främst då cymbalerna, låter verkligen otroligt dåliga.  Basen varierar mellan knappt hörbar och jättehög. Eftersom jag vet att det verkligen inte behöver vara så här känns det så otroligt tråkigt och onödigt. Det är nästans så att det gör mig arg - dumheter är vad det är.
     Summan av kardemumman: det här är en riktigt fin skiva ändå och jag har inte svårt att medge att jag är lite kär. Den är kommer snurra många år framåt. Jag rekommenderar att starta med låtarna We Run och  Dragon Song för att få en snabb uppfattning. 

måndag 8 september 2014

Högtalarjustering - något alla musikälskare tjänar mycket på.

Ju mer utbildningen fortlöper ju mer börjar jag höra saker som jag vill ändra på i inspelningar. Dels har vi de saker man inte kan ändra på där problemen finns i själva produktionen. Sedan finns de problem som uppkommer i samband med de brister som finns i det egna uppspelningssystemet, placeringen av det och framförallt själva rummet de står i.
     Till en början kanske det känns överdrivet att ens bry sig, men genom att följa vissa grundregler kan man verkligen öka musikupplevelsen i hemmet (och filmupplevelsen för den delen). Det är inte hokus pokus vi talar om här, utan helt enkelt metoder som ger lyssningssystemet en chans att återge ljudet på ett sätt som det var meningen att det skulle återges. Man kan lugnt säga att om man inte gör dessa justeringar kan man strunta att lägga större pengar på en anläggning.
     Att ha rätt bredd mellan högtalarna, att vinkla dem rätt och, som jag själv på sistone verkligen har förstått mer än någonsin, sätta dem i rätta höjd gör så otroligt mycket. Kanske har du inte möjligheten att bestämma bredden på högtalarna, t ex om du lyssnar genom din TV. Men så fort höger och vänster högtalare är flyttbara är en bredd- och vinkeljustering något jag skarpt rekommenderar då det även med sämre system kan förändra så mycket.
     För egen del har jag ordnat bredd och vinkel sedan två år ungefär och redan där upplevde jag en stor skillnad. Äntligen har jag också tagit tag i höjdjusteringen. Innan lät det rätt bra hemma men nu låter det otroligt mycket bättre. Jag blir nästan lite ledsen när jag tänker på hur mycket musiklyssnande som jag hade kunnat få ut så mycket mer av genom åren. Jag har trots allt haft de här högtalarna rätt länge.
     Så varför skriver jag om det här nu då? Kanske mest för att jag är så glad över att en så betydelsefull förbättring har skett. Det här är något många skulle kunna jobba med med utrustningen de redan har. Det finns helt klart mer att jobba med men det känns så bra att ha åtgärdar de här riktigt givna problemen. Att vi dessutom fick det att se så bra ut känns extra bra.
     Bilder? Ja det ska du givetvis få kära läsare. Följande bilder visar utgångsläget, två höjdtester och sedan det slutgiltiga resultatet. Perfekt? Nära nog.



tisdag 2 september 2014

Konsert: Spinning Jennies


Valla Scen
21 juni 2014


Den här konserten var inte planerad och jag kände inte till bandet sedan tidigare. Det var i samband med ett boksläpp, Kommunism av Lars Raattamaa (länk), som gruppen spelade. Det hela ägde rum på Valla Scen, en plats som ligger mig varmt om hjärtat sedan några tidigare konsertvistelser i Stockholm med Siena Root (inspelningen av live-skivan Root Jam!) och Östersund Space Collective.
     Jag hade jobbat kväll och ramlade in någonstans efter halva konserten med då både lap slide guitar och banjo medverkade bland instrumenten var det inte svårt att charma mig. Jag satt snart och stampade fötterna ihop med takten med ett leende på läpparna precis som många andra.
     Musikerna spelade riktigt bra men då och då dök det upp situationer när samspelet försvann lite grann och det blev lite konstigt. Tack vare ambitiöst scenspel med poser och danser så spelade sådana saker dock ingen roll och de lyckades uppehålla en riktigt härlig stämning.
     Gruppen var riktigt kul live men för egen del har jag svårare att charmas hemma i soffan.Det är helt enkelt inte så jag föredrar att lyssna på den här musiken. De finns på Spotify dock så ge det ett försök. Om inte annat rekommenderar jag att gå och se dem live om du får tillfälle.

fredag 22 augusti 2014

Cocteau Twins - Milk and Kisses (1996)

Då var vi framme vid den allra sista skivan som Cocteau Twins gjorde. Jag är personligen inte såld på den här av flera anledningar. Samtidigt ska jag erkänna att jag återvänder till spåren SerpentskirtTreasure Hiding och Seekers Who Are lovers då och då. Den stora behållningen från den här skivan är utan tvekan Frazers sånginsatser men det är något många av de andra skivorna kan leverera också.
     Den största anledningen till mitt missnöje är det att skivan saknar en helhet. Låtarna känns för orelaterade till varandra i fråga om sound och album. Låtarna är alltid väldigt vackra men jag kan aldrig skaka av mig känslan av att något alltid saknas. Alla spår är också "korta för att vara korta" och lider därför av sin egen uppreplighet.
     Dessvärre kan inte ljudfrågan rädda situationen heller. Det låter, som många skivor från den här tiden och fram till idag, rätt grötigt, mosat - helt enkelt trist och odynamiskt. Kanske finns det utgåvor som är mindre drabbade av t ex mastring men det är inget jag känner till (min referens är i det här fallet Spotify. Värdelös är den kanske inte men den imponerar och engagerar mig inte mycket helt enkelt. Men man kan tycka olika - kanske är det här din Cocteau Twins-skiva.

torsdag 21 augusti 2014

Cocteau Twins - Four-Calendar Café (1993)

Om du gillar: Ett mindre svävigt/mer pop:igt Cocteau Twins, Frazer

Då var vi framme vid den näst sista skivan gruppen producerade. Soundet har ytterligare kommit närmare popen och i samband med förändringar i text är det något av det tydligare och mer lättförstådda de gjort. Med textförändringar syftar jag på att det vid det här laget är mycket mer konkret text på engelska. De har helt enkelt tagit sig ifrån sina tidigare traditioner. Personligen saknar jag det men jag förstår att det förmodligen var en naturlig utveckling för dem när man ser på hur musiken följer samma spår - tydlighet.
     Om jag ska vara ärlig har den här skivan hamnat i skymundan för mig. Jag måste dock erkänna, i skrivande stund, att jag gillar den mycket mera nu för tiden. Ett stort plus är att produktionen känns rätt bra och det är alltid ett plus för den här gruppen med alla deras lager av gitarrer.
     Även om jag gillar den mera idag så förstår jag varför den inte charmade mig mycket förr. Den lämnar inte mycket utrymme för upptäcktsfärd helt enkelt. Det är svårt att i längden engagera sig i verken samtidigt som de är väldigt vackra. Kanske kommer min uppfattning förändras, något som tiden får utvisa.
     Rekommenderar jag den då? Om du är ett fan av sväv med mindre konstigheter, om du gillar t ex Heaven or Las Vegas, då är den här värd att ge ett försök. Samtidigt är det nog ett perfekt soundtrack för alla en slö söndag. Give it a try.


fredag 15 augusti 2014

Cocteau Twins - Heaven or Las Vegas (1990)

Om du Gillar: Ett positivare och "ljusare" Cocteau Twins,

Heaven or Las Vegas brukar ofta presenteras som den mest framgångsrika skivan som gruppen har producerat. Än idag dyker den upp på vissa topplistor och chefen för 4AD, deras dåvarande skivbolag, har många gånger nämnt att detta enligt honom är den bästa produktionen företaget har gjort. Det var även den sista skivan som gruppen släppte på deras bolag.
     Samtidigt som framgångarna tog nya höjder började det knaka i fogarna bland gruppmedlemmarna. Guthrie började få alltmer allvarliga problem med droger och samtidigt så föddes hans och Frazers dotter. Textinnehållet är till stor del tillägnat dottern och det förklarar nog den positiva känslan som skivan har.
     För egen del är Heaven or Las Vegas absolut en favorit. Jag brukar lyssna på den när jag vill ha en positivare variant av Blue Bell Knoll. Helt klart en skiva jag rekommenderar varmt, en bra startpunkt för många. Likt föregångaren ovan låter den också rätt bra!

onsdag 13 augusti 2014

Cocteau Twins - Blue Bell Knoll (1988)

Om du gillar: Svävig pop, tät och drömsk känsla, riktigt häftiga sånginsatser.

Blue Bell Knoll är den första skivan med gruppen som sålde riktigt bra i USA och en av deras mer kända skivor. Det är även den skiva jag själv har lyssnat mest på fram till idag.
     Skivans styrka är för mig ganska tydlig. Den kombinerar helt enkelt gruppens pop:igare utflykter med deras mer sväviga. Jag känner att gruppen försökte med detta i och med skivan Treasure men att det då inte räckte ända fram. Den är helt enkelt välbalanserad då den har förmågan att nå ut till många samtidigt som den är konstnärligt okompromissad. En fullträff som passar i många tillfällen och i många sammanhang. Samtidigt är det en av de skivor som också låter bättre ljudtekniskt än innan. Enligt vissa intervjuer hade gruppen tillgång till mer tid och mer resurser än vanligt när de gjorde den här skivan och det märks verkligen.
     Sånginsatserna är stundtals bländande och jag brukar ofta spela upp spåret Carolyn's Fingers som ett exempel på Frazers sätt att uttrycka sig. För er som har följt CT-serien så får ni absolut inte missa den här. För er som inte gjort det - ni får absolut inte missa den här. Seså, lyssna nu:

lördag 2 augusti 2014

Cocteau Twins with Harold Budd - The Moon and the Melodies (1986)

Om du gillar: Ett mycket lummigt och långsamt Cocteau Twins, Harold Budd, pianosväv, gitarrsväv.

Äntligen här. Det är dags att tala om det riktigt fina samarbetet mellan Cocteau Twins och Harold Budd. Guthrie kom senare att göra en hel del ambient-samarbeten med Budd, bland annat soundtracket till filmen Mysterious Skin.
     The Moon and the Melodies har förmodligen varit en av de viktigaste skivorna i mitt liv. Det är inte bara här som kärleken till Cocteau Twins växte sig starkare på ett mer långsiktigt sätt utan även första gången jag hörde Budds sätt att spela använda pianot.
     Budd kom att bli en stor inspiration för mig både i mitt musiklyssnande och i mitt spelande. Det är genom honom som jag lärde mig uppskatta minimalismens otroliga kraft - att "less" ibland är "more", att följa mitt kreativa hjärta, att upptäcka känslan av ett helt universum i en enda ton eller ett ensamt ackord. Han fick mig att känna något i samband med musik som inte längre krävde ett textinnehåll för att berätta något. Men nog nu om detta och åter till skivan.
     En av se största skillnaderna från tidigare skivsläpp är de fullständigt instrumentala spåren. Frazers fantastiska sång är fortfarande med men används mer sparsamt än tidigare. Låtarna är också mycket mer flytande än de gruppen brukar presentera, mer i stil med tidigare skivan Victorialand. Budds inblandning är nog en förklaring till det mer sparsamma uttrycket och det utrymme som skapas i musiken behövs verkligen för att det här ska funka.
     Jag rekommenderar den här skivan varmt. Den låter som ett rofyllt och sakta gungande hav. Den är otroligt vacker och har många gånger vaggat mig lugn i både positiva och negativa stunder av mitt liv.

måndag 30 juni 2014

Cocteau Twins - Victorialand (1986)

Om du gillar: Ett svävigt och konceptuellt Cocteau Twins, sälar, myskoxar och Antarktis.

Den här skivan är enbart skriven av Guthrie och Frazer då Raymonde tog en kortare paus. Hur pass stor påverkan det hade på resultatet känns svårt att säga. Klart är iallafall att Victorialand är ett av gruppens mer diffusa verk och att de denna gång arbetade efter ett koncept/program. Skivans namn refererar nämligen till en plats på Antarktis som står för inspiration till musiken. I ärlighetens namn har jag missat detta tidigare och det har förändrat skivan "i mina öron".
     De typiska stildragen med lager av gitarrer och sångstämmor återkommer så klart och stundtals används också saxofon den här gången. Skivan påminner mycket om det tidiga albumet Head over Heels, något som undertecknat gillar. Med det sagt hade gruppen samtidigt inte slutat att utveckla sitt sound mot en något mjukare attityd. Vid den här tidpunkten var det här något av det mer lummiga och vaggande de givit ut.
     Som skrivet ovan har den här skivan ett koncept vilket, med det i åtanke, gör skivan mer begriplig och lättare att uppskatta. Känslan av sälar, myskoxar och enorma islandskap är härligt påtaglig. Med tanke på skivans natur finns vissa tillfällen som funkar bättre än andra när man vill lyssna på den här. Hur som helst är den en vacker skiva som trots sin halvtaskiga ljudproduktion alltid kommer att snurra i mitt hem.

måndag 23 juni 2014

Konsert: Stockholm Early Music Festival 2014

Stockholm Early Music Festival
7:e samt 8:e juni 2014.


Musiken från medeltiden och renässansen har verkligen något speciellt. Det skulle jag nog kunna säga om alla epoker men i samband med mina studier inom musikhistoria är det kanske dessa än så länge hänger kvar mest. Mest överraskande för mig är hur kyrkorgeln och tidig polyfonisk körsången satte så djupa spår i mig.
     Med andra ord har den här festivalen blivit allt mer lockande med åren. Förra året gick den, till min frustration, helt förbi mig så i år såg jag till att vara beredd. Jag och min sambo besökte två konserter under helgen och det blir definitivt flera besök nästa år.

 Gruppen A Filetta i sin halvcirkelformation

Den första tillställningen var en konsert med sexmannakören A Filletta i Finska Kykan - polyfonisk körsång på sex man. Den lagom stora lokalen skapade en fin och intim känsla. Vi fick tag på bra platser så ljudet inte gick bananas. De festivalansvariga beskrev gruppen som följande:
"Sprungen ur historiens djup, får den flerstämmiga korsikanska sångtraditionen genklang i A Filettas känsloladdade mansröster. En arkaisk polyfoni, sakral såväl som världslig, som berikas med ensemblens egna "kreationer" i samma anda. En konsertant återspegling av djupa rötter och stark identitet, med öppenhet mot världen. A Filetta har sedan 1978 agerat kulturell ambassadör för Korsikas muntligt överförda musik."
Konserten var väldigt fin och bra ord för att beskriva det hela vore kanske svartklätt, avskalat och spirituellt. Bortsett från några få humoristiska utflykter så höll de sig ofta till ett "själsligt allvar". En av dem agerade körledare både genom att visa takten och att ha en mer fri stämma än övriga (bilden ovan avslöjar honom rätt snabbt). Det var också i hans sång vi oftast upplevde de kvartstonerna som skapade en mer "världslig" känsla i musiken. Kvartstoner är något som helt klart växt på mig under rätt många år. Numera gillar jag det mycket men jag minns definitivt en tid då det kändes mer underligt och mer svårt att lyssna på.

Trailer för gruppens DVD

I efterhand har jag funnit att gruppen har spelat in mycket skivor. Det är dock svårt att rekommendera någon viss skiva då jag har för dålig koll. Det är förmodligen stor skillnad i hur skivorna har spelats in och tyvärr vågar man nog inte få önska sig en riktigt schysst och öppen stereoinspelning som motsvarar ett live-framträdande. Men om jag har lyckats skapa ett vidare intresse så är det bara att fortsätta lyssna via t ex Spotify och skapa sig en egen uppfattning.

Dagen efter så besökte vi ett annat evengemang: Sławomir Zubrzyckis och hans Viola Organista. Instrumentet är ritat av Leonardo da Vinci  och i dagsläget är denna det enda exemplaret som finns. Jag låter än en gång festivalpersonalen presentera det hela:
"En exklusiv världsnyhet som inte får missas - bara på SEMF! Instrumentet Viola organista, ensam i sitt slag, byggt efter 500 års väntan enligt universalgeniet Leonardo da Vincis ritningar av den polske cembalisten Sławomir Zubrzycki, kommer nu till Sverige! Zubrzycki berättar om bakgrunden för att därefter bjuda på musikaliska smakprov av bl.a. Orlando di Lasso, Marin Marais och Carl Philipp Emanuel Bach."
Så hur känner jag inför den här fräsiga apparaten? Ja fräsig är den men efter att ha lyssnat på den är det inte svårt att känna in varför den inte togs vidare till massproduktion. Jag ska förklara lite mer hur jag tänker men innan jag gör det, bekanta dig med instrumentet lite grann genom följande videoklipp:


Det lät som bäst när Zubrzycki spelade på de lägra tonerna då instrumentet verkar hantera dessa lite lättare. Det påminde i de fallen om en orgel och det är svårt att inte direkt komma fram till slutsatsen att en orgel hade gjort jobbet bättre.
     De höga tonerna var verkligen inte njutbara - här svajar det ordentligt i tonhöjd. Jag antar att det här var väldigt tydligt hur svårt det förmodligen är för den som spelar att hålla en jämn takt med fötterna på de snurrande "stråkrullarna". Samma svårighet som uppstår med tramporgel. Samtidigt är det också en otroligt gnällig klang i de högre tonerna som inte var vidare kul att lyssna på.


Som jag skrev ovan var tonerna inte vidare vackra. Tanken på att det här instrumentet skulle ersätta en stråkkvartett känns nästan fånigt. Dels låter det som det gör och dels saknar den, p g a sin mekaniska uppbyggnad, många sätt att uttrycka sig varierat. Ett bra exempel på detta var när Zubrzycki spelade korta stråkdrag och hur detta alltid hade ett långt och släpigt avslut (som inte hade med rummet att göra). Förmodligen går det här inte att undvika utan kraftig modernisering och det är nog samtidigt en lätt uppgift för en person med stråke.


Så i korta drag: i en tid där både organister och stråkinstrumentalister inte direkt var en bristvara förstår jag att den här inte blev en hit. Med allt detta sagt vill jag ändå påpeka att jag älskar entusiastiska åtagande som det här och att det var riktigt kul att få vara där - helt klart värt det. På klippet nedan finns lite mer musikexempel:


måndag 9 juni 2014

Cocteau Twins - Treasure (1984)

Om du gillar: Cocteau Twins i en pop:igare förpackning.

En fin kväll i Mjölby för länge sedan blev startpunkten för den stora kärleken till Cocteau Twins. Jag var hos min vän Christopher, åt hans alltid lika goda mat och lyssnade på musik. Denna kväll introducerade han mig för bland annat den här gruppen (tror vi lyssnade på Skinny Puppy och Hocico också). Det var bland annat den här skivan som jag samma kväll fick låna hem. Än idag är lån av fysiska skivor nåt av det finaste jag vet och inte visste jag då att just dessa lån skulle spela så stor roll för mig.
     Att Treasure funkar som en bra startpunkt för att lyssna in sig på Cocteau Twins är inte så konstigt. Skivan är ett snäpp närmare en pop-konstruktion än tidigare (en utveckling som gruppen kom att fortsätta med bortsett från några undantag) vilket gör den lite mindre knepig än tidigare verk. Låtarna är kortare och framförallt konkretare med mindre experimentella upptåg. Det ska också, innan jag glömmer det, nämnas att Simon Raymonde var tillbaka på bas nu, de var en trio igen.
     Skivan är trots sin mer formmässiga "kompression" fylld av det som utgör gruppens sound: Frazers låtsasspråk och hennes härliga flerstämmigt musikaliska uttryck, Gurhries många lager av svävgitarrer, Raymondes pumpande chorusbas samt den gamla hederliga trummaskinen. Sistnämnda får gnäll i det här fallet för att den är riktigt sunkigt producerad. Å andra sidan lider hela skivan av detta och det är riktigt trist.
     Det kanske märks att jag är lite kritisk. Det är bara att erkänna att även om Treasure var starten på något stort och långvarigt har jag i omgångar tröttnat på den. Låtarna får helt enkelt inte ta det utrymme de behöver och istället väljer man att upprepa innehåll mer än vad som är sunt för en grym slutprodukt. Att upprepa en refräng tusen gånger under loppet av tre minuter har aldrig charmat mig speciellt mycket. Gruppen har vid några tillfällen själva uttryckt visst missnöje över skivan med beskrivningar som "stressad och ofärdig produktion" med mera.
     Om du har tyckt att de tidigare skivorna med gruppen jag har skrivit om har varit för "far out" rekommenderar jag denna varmt att börja med. Den är trots allt en bra kompromiss och fungerar bra som startpunkt för att få ett grepp om vad de sysslar med.
     Jag är alltså rätt kluven över mina känslor över skivan. Trots allt kommer den alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Min kritik över den får fungera som en påminnelse om att gruppen är så mycket mer och att man, om man gillar deras sound, inte bör sluta lyssna här. Så ge den en ordentlig chans för den kan absolut vara just din skiva med Cocteau Twins.

måndag 2 juni 2014

Konsert: Kurt Rosenwinkel New Quartet


Fasching, Stockholm
1 juni 2014

Lineup:
Kurt Rosenwinkel - gitarr
Taylor Eigsti - piano
Orlando Le Fleming - bas
Kendrick Scott - trummor

Det finns många dagar då jag verkligen blir påmind om lyckan över att bo i huvudstaden. T.ex. när en vän plötsligt en söndag skickar ett SMS och talar om att Kurt Rosenwinkel kommer till Fasching med sin nya kvartett samma dag. Förr hade detta inneburit mycket planering och en hel del pengar. Nu räckte det med 110 kronor för studentbiljett och en kort resa in till Fasching och så var jag där. Fantastiskt.
     Kurt Rosenwinkel har på senare år kommit att bli en av mina större inspirationer i gitarrspelandet. Han var en av de figurer inom jazzen som jag först tog till mig, förmodligen just på grund av att han spelar gitarr. Det var helt enkelt en bra startpunkt med något som kändes bekant. Förutom hans egna soloskivor har han bl.a. medverkat i Brian Blade Fellowship som jag skrev om rätt nyligen. Även Taylor Eigsti, pianisten, är någon jag har lyssnat lite grann på innan.
     Så hur var konserten då? Ja det var riktigt bra på så sätt att alla spelar riktigt bra. Då och då kände jag dock att gruppen inte "spelade med varandra", t.ex. var trummorna alltid för höga. Kanske skulle trummisen inte slå lika hårt eller så hade ljudteknikern höjt upp trummisen alldeles för mycket. Svårt att veta så klart. Det är inte så att det här kvaddade hela kvällen. De spelade som sagt skitbra allihopa och för det mesta kändes det riktigt bra. Jag kan dock inte släppa känslan av att kvällens Stockholmsspelning inte var gruppens bästa.
     Höjdpunkten kom kanske mot slutet och framförallt då i extranumret. Rosenwinkels gitarrspel var bländande vackert. Det var verkligen gitarrpoesi och ett nöje att få lyssna på. Det är dock synd att inte alla besökare av klubben den kvällen fattade att vissa tillfällen står man helt still. HELT STILL. Man pratar inte, man knarrar inte - man håller tyst och lyssnar.

lördag 24 maj 2014

Cocteau Twins - Head Over Heels (1983)

Om du gillar: Svävgitarrer, atmosfär, lite popigare Cocteau Twins.

Det här är gruppens andra album och även det första de gjorde som duo. Bör också nämna att en annan medlem, Simon Raymonde, spelade bas ett tag innan detta skivsläpp. Raymonde startade sedan skivbolaget Bella Union tillsammans med Guthrie och ägnade mest tid åt företaget i början. Gruppen Cocteau Twins fortsatte dock att släppa skivor på 4AD ett bra tag framöver.
     Head Over Heels startar starkt med avgrundsdjupa baskaggar och sätter direkt en prägel på skivan. Den delar föregående albums allvarliga mystik men man märker samtidigt hur musiken strävar efter att vara mer positivt än tidigare.
     En sak jag tycker är riktigt fin med den här skivan är hur den på ett bra sätt demonstrerar en viktig ingrediens i Cocteau Twins sound, användandet av trummaskin. Man kan tänka sig att den fungerar som en nödlösning snarare än ett instrument och att man skulle vilja dölja det "kvantiserade" sound som den skapar. Istället har man här valt att att framhäva den effekten, det är en maskin det handlar om och det hörs. De får det att funka riktigt bra och ett bra exempel på detta är härliga spår nummer 10, Musette And Drums.
     Som så många andra skivor från den här tiden och den här genren låter det som den är inspelad i en gigantisk grotta. Jag är personligen svag för den här idén med mycket reverb där det passar. En annan trend inom all musik på den här tiden är dock avsaknaden av bas. Det är väldigt diskantigt och det är något jag hade önskat var annorlunda.
     Om du gillar den första skivan kommer den här att fungera för dig bra. Samtidigt kan den här nog ha en större chans hos de lyssnare som tycker att den första var för mörk. Med andra ord ska du testa denna om den första inte klickade. Helt klart en av mina favoriter!

tisdag 13 maj 2014

Cocteau Twins - Garlands (1982)

Om du gillar: atmosfäriskt och mörkt, tidig goth, post-punk, shoegaze, gitarrlager på gitarrlager, trummaskiner, sjukt mycket reverb.

Det är dags för ett nytt skiv-maraton. Jag har länge velat skriva om Cocteau Twins och deras många skivor som har varit med mig mycket länge. Jag tänkte göra det på samma sätt som jag skrev om King Crimson - skiva för skiva. Få ord kan beskriva min kärlek för Cocteau Twins och vad de har gett mig genom de många år de har varit med mig. Lika bra att göra det i många ord istället.
     Jag fann gruppen genom min vän Christopher Ringström, en person som gav mig en del nya infallsvinklar och hjälpte till att bredda mitt lyssnande. Mer om det i framtida inlägg i samband med skivan det gällde.
     Garlands är gruppens debutalbum och den är kraftigt färgad av sin samtid: ett brittiskt 1982. Goth- och postpunk-influenserna är tydliga. Det finns dock ett par saker som gruppen gjorde annorlunda än många andra band. De blandade goth- och post-punkens effektfulla enkelhet med drömska svävgitarrer. Samtidigt tog de sig också närmare popen i samband med detta och lyckades skapa något väldigt speciellt..
      En mycket intressant del av musiken är sångerskan Elisabeth Frazers sätt att uttrycka sig. Hon använder sig av ett låtsasspråk och därmed blir sången ett instrumentalt inslag. Man kan återfinna detta i en del andra band från samma tid såsom Dead Can Dance (båda banden var på skivbolaget 4AD). Hur som helst är det oerhört effektfullt och något som fick mig att verkligen fundera på vad sång/ord kan vara och hur det kan användas. Frazers röst är mer bekant än man kan tro. Hon bidrar t.ex. med sång på flera spår på Massive Attacks skiva Mezzanine (bl.a. låten Teardrop) och på soundtracken till Sagan om ringen-filmerna.
     Tillsammans med Robin Guthries intressanta gitarrlager och effektprocessering lyckas de skapa en härlig och tung atmosfär. Jag bör väl nämna att de i början hade en tredje medlem, Will Heggie, som spelade bas i det här läget. De mer kreativa besluten var dock, som jag har förstått det, i Robins händer.
     Att släcka ner och bara lyssna till den här skivan är bland det bästa jag vet. Ljudtekniskt sett har den en del att önska men den är för evigt förlåten för detta.

tisdag 15 april 2014

Brian blade - Season of Changes (2008)


Om du gillar: Deras skiva Perceptual, laid back jazz med lite snabba och äventyrliga utflykter då och då.

Min kärlek för Brian Blade Fellowship växer sig starkare. Det tog inte lång tid för skivan Season of Changes att sätta sina klor i mig. Skivan, som ofta är stilmässigt lik Perceptual (2000) (länk), har en lika fin blandning av lugna partier och mer vågade utflykter.
     Den här skivan bjuder på en mer spirituell prägel. Jag tänker då främst på spår 7, Improvisation, i  det hänseendet. Här har man kombinerat enbart två instrument, saxofon och orgel. Delar av spåret är så makalöst vackra och den letar sig verkligen hela vägen in till själen. Det påverkar starkt att man har valt att behålla ljud från ventiler på saxofonen samt tangentljud från orgeln (som också har den fördröjning som vissa orglar har innan ljudet faktiskt kommer). Det ger en otrolig känsla av närvaro och närhet som inte släpper greppet om mig. Härligt.
     Alla medlemmar i gruppen är som vanligt fenomenala och spelar med en härlig inlevelse. Man turas som vanligt om att briljera med en stadig Brian Blade på trummorna i grunden. Kompositionerna är riktigt grymma så om du gillar annat med gruppen får du verkligen inte missa den här!
     Precis som med skivan jag nämnde ovan låter den här också riktigt bra ljudtekniskt sett. Förmodligen en starkt bidragande faktor till att det här är skivor som kommer hålla för mig. Basen är lite för hög och bullrig men annars går det verkligen att spela den högt utan att det är ett problem.

lördag 12 april 2014

Apoteosi - Apoteosi (1975)

 
Om du gillar: många skiftningar i musiken, instrumental musik med få sånginslag, progressive rock med italiensk touch driven av synthar.

Den här skivan har varit med mig länge. Det är en italiensk grupp och det här var den enda skiva de släppte. Att finna den på vinyl i förstapress bör vara extremt svårt och även på CD är den knepig eller dyr att lägga vantarna på (inte omöjligt dock, finns på auktionssiter m.m.). Gruppen bestod mestadels av medlemmar från samma familj. Fadern ägde också skivbolaget som skivan släpptes på och var den drivande kraften bakom projektet. Han skrev även mycket av musiken och många av medlemmarna är rätt unga (t.ex. den 14-årige sonen på orgel/synthar/mellotron).
     Hur som helst har den blivit en av mina favoritskivor från den italienska sidan av progressive rock. Skivan sprudlar av härliga skiftningar och utvecklingar. Trummorna håller låtarna igång medan synthar, piano och gitarr väver ihop alla delar på ett snyggt sätt. Då och då tillkommer sång som kompletterar den annars instrumentala helheten på ett bra sätt.
     Projektet får mig att tänka på Söderköpingsgruppen Pegasus många gånger, iallafall hur det lät innan de började ha inslag av blås i sina kompositioner. Med det sagt vill jag påpeka att jag även gillar Pegasus med blås. Hur som helst: om du gillar Pegasus gillar du nog det här och tvärtom.
     Att kalla det här för en perfekt skiva inom genren är att ta i, inte minst för att den låter lite mossig ljudtekniskt. Kompositionerna är dock riktigt bra och jag har aldrig riktigt tröttnat på dem.
     Rekommenderas varmt till vänner av orgel- och synthdriven symfonisk rock eller någon som är ute på en musikalisk upptäcktsfärd.

onsdag 19 mars 2014

Konsert: Magnus Öström


Fasching, Stockholm
22 februari 2014

Lineup: 
Magnus Örström: Drums 
Thobias Gabrielson: Bass/Synth 
Andreas Hourdakis: Gitarr
Daniel Karlsson: Piano/Rhodes

Magnus Öström Group tog en sväng förbi Stockholm när de var ute på världsturné och det tackar vi för! Jag besökte Fasching för att se gruppen i början av förra året (länk) och det var en inspirerande upplevelse. Med andra ord kändes det viktigt att få se dem igen och nu hade jag dessutom möjligheten att jämföra två speltillfällen med varandra.
     Till att börja med hade jag en annan ståplats den här gången, nämligen andra sidan av scenen. båda konserterna stod jag vid sidan p.g.a. studentbiljett men det var några faktorer som gjorde platsen bättre den här gången. Dels var det närmare mitten, dels var det mindre folk den här gången samt att vi stod på pianots sida istället för gitarristens. Då det handlar om akustiskt piano och elgitarr är det definitivt att föredra då jag hörde själva pianot och inte bara mik-upptagningen av den nu. Jag minns också att pianot försvann en del i mixen sist och det var lite trist.
     Förra konserten var lite speciell då Öströms familj och vänner var med. Det var nämligen premiär för andra skivan och en väldigt varm stämning. Det blev lite av den varan den här gången också då bortlidne vännen Esbjörn Svenssons syskon var närvarande. Man dedikerade Ballad for E till dem denna afton och den var väldigt vackert framförd.

Emil Nensén och Kristoffer Krook hade mycket roligt.

Mannen åt vänster på bilden ovan var med mig även på förra spelningen och det var han som tipsade om Öström från första början. Det var kul att ha möjligheten att jämföra samma grupps olika framträdande, i synnerhet när det kommer till musik av det här slaget. Diskussionerna känns inte relevant att ösa ut här kanske men värt att notera var hur vi diskuterade den nya pianisten och hans nya spelstil. Det visade sig nämligen senare, när jag gick och frågade om hans prylar och kopplingar, att det var samma person som sist. Kändes konstigt då han spelade så annorlunda men det är klart, vi varierar nog alla våra spelsätt. Jag såg sedan Öström en bit bort och passade denna gång på att tacka för musiken.
     Jag vill passa på att påminna om musiken på skiva också då den är så bra. Fortfarande är det tyvärr bara första skivan som ligger uppe, ni kan läsa mer om den här. Andra skivan går inte riktigt att skicka länkar på via nätet i nuläget, jag återkommer när detta är möjligt. Den är riktigt bra.

måndag 10 mars 2014

David Sylvian and Robert Fripp - Damage: Live (1994)

Om du gillar: Modig musik, Robert Fripp, David Sylvian, effektbehandlade instrument, vibratosång, schyssta taktarter.

Min kärlek för Robert Fripps hantverk är nog inte främmande. Få musiker får mig att känna en själslig koppling till musiken genom gitarren som han kan. Det känns verkligen i hjärtat när jag lyssnar på Fripps många olika uttryck i alla de projekt han har varit en del av genom åren. Kombinationen av uppfinningsrikedom, innovation och sound är bländande. Ni som läser bloggen kan vänta er fler inlägg som har med Fripp att göra (King Crimson-maratonet var en ganska kraftig start).
     Damage: Live ett samarbete han genomförde med David Sylvian. Med sig hade de musikerna Trey Gunn, Michael Brook och Pat Mastelotto. Sylvian är kanske bekant för några av er, antingen genom solo-karriären eller genombrottet med gruppen Japan. Skivan är inspelad live under sista konserten på deras turné och under dessa omständigheter låter det riktigt bra. Givetvis har man jobbat med det i studio i efterhand, det hörs inte minst p.g.a. alla panoreringseffekter.
     De medverkande musikerna är grymt bra och det hörs redan på första spåret. Instrumenten behandlas på alla möjliga fantasifulla sätt och det känns onekligen väldigt tajt. För de som är ovetandes av möjligheterna att effektbehandla t.ex. elgitarr skulle nog ett och annat ögonbryn höjas i samband med den här produktionen. Makalöst och härligt är vad det är.
     Fripps gitarrkonst är så klart mycket framhävd men likaså Sylvians sånginsats. Hans tjocka, dova vibrato är helt underbar. Många gånger har jag släckt ned alla lampor i lägenheten och lyssnat på spår 6, Damage, och låtit mig svalkas av den oavsett om syftet var avkoppling eller tröst. Även om fokus är på Fripp och Sylvian ska det så klart nämnas att samtliga verkligen gör ett grymt bra jobb, alla är strålande.
     När musik är såhär väl genomförd (och i detta fallet dessutom live!) kan det ha en tendens att låta aningen "slick". Det kan ofta ge en negativ klang i någons öron, inte minst mina egna i yngre år. En koppling mellan slarvigt spelande och autenticitet är inte alltid ovanlig och i det här fallet lyser slarvet med sin frånvaro.
     Att jag gillar skivan är nog uppenbart vid det här laget. De har verkligen skapat fängslande och inspirerande musik tillsammans som inte verkar bli trött med tiden. Det är kombinationen av atmosfär och snabb träffsäker finess som gör den här skivan så otroligt bra. Helt klart en skiva som kommer fortsätta att snurra i mitt hem och i mina lurar en lång tid framöver. Eftersom Fripp har med projektet att göra så får vi så klart inte lyssna via Spotify. Vi får alltså dessvärre nöja oss med tveksamma Youtube-klipp. Ett plus med det å andra sidan är att det finns filmmaterialet från själva konserten (en del är från just denna åtminstone).




måndag 3 mars 2014

Jeff Buckley - Grace (1994)

Om du gillar: Hans cover av Halleluja, emotionellt vibrato, manlig falsett, 90-talets rock eller rock i största allmänhet.

Den här skivan är mer självklar för många än de själva kanske känner till. En sak är dock säker: alla har hört Jeff Buckleys cover av Leonard Cohens Halleluja. Det här är skivan den släpptes på och visst är det en bra låt men Buckley är så mycket mer. Ett bra exempel på när en låt blir så känd och sönderspelad att den stjäl all uppmärksamhet från resten av en jättebra skiva. Det är synd för den är verkligen kanon. Så om du någonsin har lyssnat på ovan nämnd cover och gillade vad du hörde - släpp då inte blicken utan läs vidare.
     Jeff Buckley, som dessvärre dog mycket ung, skapade verkligen en härlig rockupplevelse när han spelade in det här. Arrangemangen är verkligen jättefina och hans röst är helt underbar. Man förstår varför han ansågs ha en lysande framtid framför sig.
     Buckleys spräckliga och lidelsefulla röst lämnar få oberörda och det hörs på varje spår hur han verkligen ger all inlevelse han kan finna inombords. Detta framkommer tydligt i den största hit:en Halleluja, mycket just för att den är så nedskalad. Ur denna aspekt måste jag lyfta fram spår nummer 8, Corpus Christi Carol, hans tolkning av ett verk från 1504. Sagolikt. Det är värt att påpeka att jag inte tycker att Buckley är en teknisk mästare men att han levererar en fantastisk känsla.
     Även om rösten är det som sliter i lyssnarens uppmärksamhet mest vilar den alltid i ett intressant instrumentalt sammanhang. Det märks att Buckley hade mycket att ge även är och det är verkligen synd att han inte fick tid att utveckla det vidare. Skivan är präglad av sitt 90-tal men verkligen på ett bra sätt. I min mening har den absolut åldrats med värdighet.
     Den här skivan rekommenderas till alla. Alla som har stött på mig borde förmodligen ge den ett försök. Det är svårt att tro att de allra flesta av er inte gillar det här så tveka inte. Spotifylänken nedan leder till den vanliga utgåvan, den jag själv äger på vinyl. Det finns en specialutgåva med fler låtar och en hel del annat med Buckley här också (det får bli en annan gång).

torsdag 27 februari 2014

Paco de Lucía (1947-2014)

Det var en sorgens dag igår när beskedet kom - en mästare har gått i graven. Flamencogitarristen Paco de Lucía har, vid 66 års ålder, avlidit av hjärtattack. Paco, som egentligen heter Francisco Gustavo Sánchez Gomes, började spela i tidig ålder i samband med att hans bror övade på sång. Deras första lärare var bland annat deras far som försörjde sig som spelman. Av dokumentärer att döma var det musiken som var det enda valet på grund av ekonomiska själ. Deras far kunde inte betala för utbildning och hårt övande blev en del av vardagen. För det som är intresserade rekommenderar jag dokumentären, Paco de Lucia: Light and Shade (1989). Dessvärre verkar den som ligger uppe på Youtube enbart vara på spanska och utan undertext. Om du är mycket intresserad har jag den eventuellt till låns. För dig som bara vill se en massa grymma klipp eller kanske t.o.m. kan spanska, följ länken nedan:


Paco har betytt mycket för mig personligen, kanske avslöjas detta genom detta orimligt långa inlägg. Han har länge varit en av mina största musikhjältarna och har alltid fungerat som stor inspiration till att fortsätta öva för att bli bättre i mitt egna spelande. Även om jag alltid har förstått att jag kanske enbart kan nå en bråkdel av hans kompetens och vana på gitarr har det alltid varit fint att vilja sträva efter det.
     Det är dagar som dessa man ångrar sin snålhet. Paco har varit i Sverige vid flera tillfällen. På senare tid på Uppsala gitarrfestival 2007 respektive 2010. Senaste tillfället åkte jag inte just för att jag var dumsnål men lyckligtvis gjorde jag ett bättre avvägande 2007 - då var nämligen jag och min vän Erik Grensman på plats. Lite bilder på det kanske.

 
 

Det här var på tiden då konsertbesök i en större stad var krångligare och framförallt dyrare att genomföra för min del. Som tur var fick vi hjälp med golv att sova på av vännen Peter Johansson (tack tack tack). Trots detta handlade det om ett rejäla par slantar men kärleken för Pacos musik var stark nog. I skrivande stund känns det så förbannat bra att kunna lägga upp de här bilderna.
     Konserten var grym. Jag minns att det var synd att de inte mikade bassisten då den försvann för oss som satt högt upp. De musikaliska insatserna var dock klockrena. Helt upp till mina förväntningar och hit:sen lades in i en medley istället för att få för mycket uppmärksamhet. Well done.

Slutet på en stark upplevelse.

Efter alla dessa år är jag fortfarande inte vidare bevandrad inom flamencon vilket ofta känns lite synd. Med andra ord är de skivor som främst har snurrat i mitt hem utan tvekan de mer tillgängliga och snabba valen. Ingen skam i det så klart men jag önskar att någon gång ta mig djupare in i den här världen. För er som är ovana eller befinner sig på samma plats är så kan nog följande skivtips vara trevliga. Ge dem ett försök vet jag.
     Först och främst ska jag nämna Solo Quiero Caminar (1981). Skivan var som jag förstår det annorlunda för genren  när den kom. Detta just på grund av blandningen av olika stilar av musik och instrument. I botten är det dock definitivt flamenco.


Den andra skivan jag tänker nämna är Passion, Grace and Fire (1983). Skiva är en inspelning av en trio bestående av inga mindre än Al Di Meola och John McLaughlin. Här ska man kanske påpela det handlar om nån slags fusion egentligen. Vardera medlem har bidragit med två låtar var i ett arregemang för tre gitarrister och de är starkt präglade av deras egna bakgrunder. Spotify är Spotify och därmed kan ni ej lyssna på andra spåret som är riktigt grymt. Värdelöst. Som tur är finns resten av skivan (lol):


Världen har verkligen tappat en person av stort kulturellt värde. Som tur är finns det gått om inspelningar, skivor och konsertinspelningar med Paco och vad passar bättre än att lägga in mina favoritklipp nedan? Det får bli en blandad kompott utan förklaringar. Då kör vi: