torsdag 27 februari 2014

Paco de Lucía (1947-2014)

Det var en sorgens dag igår när beskedet kom - en mästare har gått i graven. Flamencogitarristen Paco de Lucía har, vid 66 års ålder, avlidit av hjärtattack. Paco, som egentligen heter Francisco Gustavo Sánchez Gomes, började spela i tidig ålder i samband med att hans bror övade på sång. Deras första lärare var bland annat deras far som försörjde sig som spelman. Av dokumentärer att döma var det musiken som var det enda valet på grund av ekonomiska själ. Deras far kunde inte betala för utbildning och hårt övande blev en del av vardagen. För det som är intresserade rekommenderar jag dokumentären, Paco de Lucia: Light and Shade (1989). Dessvärre verkar den som ligger uppe på Youtube enbart vara på spanska och utan undertext. Om du är mycket intresserad har jag den eventuellt till låns. För dig som bara vill se en massa grymma klipp eller kanske t.o.m. kan spanska, följ länken nedan:


Paco har betytt mycket för mig personligen, kanske avslöjas detta genom detta orimligt långa inlägg. Han har länge varit en av mina största musikhjältarna och har alltid fungerat som stor inspiration till att fortsätta öva för att bli bättre i mitt egna spelande. Även om jag alltid har förstått att jag kanske enbart kan nå en bråkdel av hans kompetens och vana på gitarr har det alltid varit fint att vilja sträva efter det.
     Det är dagar som dessa man ångrar sin snålhet. Paco har varit i Sverige vid flera tillfällen. På senare tid på Uppsala gitarrfestival 2007 respektive 2010. Senaste tillfället åkte jag inte just för att jag var dumsnål men lyckligtvis gjorde jag ett bättre avvägande 2007 - då var nämligen jag och min vän Erik Grensman på plats. Lite bilder på det kanske.

 
 

Det här var på tiden då konsertbesök i en större stad var krångligare och framförallt dyrare att genomföra för min del. Som tur var fick vi hjälp med golv att sova på av vännen Peter Johansson (tack tack tack). Trots detta handlade det om ett rejäla par slantar men kärleken för Pacos musik var stark nog. I skrivande stund känns det så förbannat bra att kunna lägga upp de här bilderna.
     Konserten var grym. Jag minns att det var synd att de inte mikade bassisten då den försvann för oss som satt högt upp. De musikaliska insatserna var dock klockrena. Helt upp till mina förväntningar och hit:sen lades in i en medley istället för att få för mycket uppmärksamhet. Well done.

Slutet på en stark upplevelse.

Efter alla dessa år är jag fortfarande inte vidare bevandrad inom flamencon vilket ofta känns lite synd. Med andra ord är de skivor som främst har snurrat i mitt hem utan tvekan de mer tillgängliga och snabba valen. Ingen skam i det så klart men jag önskar att någon gång ta mig djupare in i den här världen. För er som är ovana eller befinner sig på samma plats är så kan nog följande skivtips vara trevliga. Ge dem ett försök vet jag.
     Först och främst ska jag nämna Solo Quiero Caminar (1981). Skivan var som jag förstår det annorlunda för genren  när den kom. Detta just på grund av blandningen av olika stilar av musik och instrument. I botten är det dock definitivt flamenco.


Den andra skivan jag tänker nämna är Passion, Grace and Fire (1983). Skiva är en inspelning av en trio bestående av inga mindre än Al Di Meola och John McLaughlin. Här ska man kanske påpela det handlar om nån slags fusion egentligen. Vardera medlem har bidragit med två låtar var i ett arregemang för tre gitarrister och de är starkt präglade av deras egna bakgrunder. Spotify är Spotify och därmed kan ni ej lyssna på andra spåret som är riktigt grymt. Värdelöst. Som tur är finns resten av skivan (lol):


Världen har verkligen tappat en person av stort kulturellt värde. Som tur är finns det gått om inspelningar, skivor och konsertinspelningar med Paco och vad passar bättre än att lägga in mina favoritklipp nedan? Det får bli en blandad kompott utan förklaringar. Då kör vi:






tisdag 25 februari 2014

Other People - Somewhere Far Away (2014)

Om du gillar: Pianomusik, impressionism, minimalism, filmmusik, drömska klanglandskap.

Förmodligen har Jakob Lindhagen, personen bakom artistnamnet Other People, hört många gånger hur hans musik påminner om film. Visst stämmer det att musiken skulle passa mycket väl i sådana sammanhang men jag kan samtidigt tycka att det är begränsande sätt att se på det som Lindhagen gör, nästan förminskande. Låt mig förklara närmare vad jag menar.
     Precis som vissa stycken av t.ex. Erik Satie och Claude Debussy (som musiken även drar tankarna till) nästan har missbrukats i samband med film handlar det ju i de fallen inte om musik som skrevs till ett sådant medium från början. Kombinationen av musik och film är ju passande för att båda är medier som ger uppbåd till ett slags dagdrömmande eller en slags verklighetsflykt hos lyssnaren/tittaren. Kort sagt sker ett berättande om människans känsloliv och upplevelser på olika sätt. Vad jag vill komma fram till är att de båda klarar sig utmärkt på egen hand i varandras frånvaro om det görs tillräckligt bra. Samtidigt är givetvis kombinationen riktigt lyckad och ska givetvis utnyttjas där de passar.
     Jag tjatar om detta för att Somewhere Far Away har ett så pass bra innehåll att den orkar att stå på egna ben. Den behöver inte matchande bildrutor för att det här ska funka. Musiken tar effektivt iväg lyssnaren på en inre färd genom minnen, förhoppningar och fantasi. Det resulterar i en vacker och känslosam resa man gärna gör om och om igen.
     Musiken består främst av solopiano men genom skivan får klaviaturet sällskap av cello, saxofon och enklare synth-effekt. Lindhagen har hanterat detta på ett känsligt och väl avvägt sätt. Att jobba med enkla medel men ändå lyckas utvinna något effektfullt är svårare än man kanske kan tro. Skivan är ett bra exempel på när "less is more" är en fungerande formula helt enkelt och jag är mycket stolt över mitt signerade CD-exemplar. Jag tror verkligen att den här skivan passar de allra flesta, tveka inte att ge den ett försök. Rekommenderas varmt tillsammans med lite tid över och en kopp kaffe.

tisdag 11 februari 2014

Brian Blade Fellowship - Perceptual (2000)

Om du gillar: Jazz i största allmänhet, bra sväng, bra groove, virtuosa inslag.

Som några av er förmodligen har snappat upp vid det här laget är jazz något ganska nytt för mig. Sakta men säkert lyckas jag greppa dess olika aspekter och stilar. Fascinationen för den här typen av musik har vuxit sig större och starkare och framförallt den instrumentala musiken ligger idag närmare hjärtat än någonsin.
     Jag har aldrig skrivit om jazz-verk på bloggen innan. Bara musik som innehåller starka element av det. Jag ska erkänna att jag inte riktigt har vågat då jag har känt mig alltför nykläckt för att uttala mig om det. Någon gång ska jag väl ta det steget också och varför inte börja med den här skivan som också är en stark nyförälskelse.
     Som namnet förtäljer är Brian Blade bandledaren för det här projektet. Han är också personen som sitter bakom trummorna m.m. Med sig har han en härlig skara musiker. Då det handlar om ett musikprojekt där musikerna varierar (och alltid är grymt bra) så presenterar jag hela listan:

Brian Blade – Guitar (Acoustic), Drums, Vocals, Producer, Liner Notes, Art Direction
Melvin Butler – Sax (Soprano), Sax (Tenor)
Jon Cowherd – Producer, Organ (Pump), Fender Rhodes, Pianette
Dave Easley – Pedal Steel
Daniel Lanois – Guitar (Acoustic), Guitar, Pedal Steel
Joni Mitchell – Vocals on "Steadfast"
Kurt Rosenwinkel – Guitar (Acoustic), Guitar (Electric)
Christopher Thomas – Bass, Vocals (bckgr)
Myron Walden – Clarinet (Bass), Sax (Alto)

Förutom en otroligt medryckande grund i varje spår levereras fantastiskt solo på fantastiskt solo. På andra spåret, Evinrude-Fifty (Trembling), fick jag vid första lyssningen chocken när jag hörde solot vid 03.25 då jag trodde att det var en vanlig elgitarr. Det hela kändes mer rimligt när jag senare fick reda på att det handlar om instrumentet pedal steel men det är fortfarande en fascinerande upplevelse.
     Inspelningen är även den riktigt härlig. Man har tillåtit musiken att behålla viss dynamisk och instrumentens karaktär kommer för det mesta fram på riktigt. Det går kanske inte att tala om ljudteknisk perfektion men bra är det.
     Det här är helt enkelt en riktigt grym jazzplatta och jag rekommenderar den varmt till alla. Är du ovan vid jazzen så ge inte upp utan låt den snurra några gånger - det kanske är nu det släpper.
     

onsdag 5 februari 2014

Dokumentär: Searching for the Wrong-Eyed Jesus (2003)

Egentligen hör inte den här dokumentären hemma på den här bloggen. Den handlar inte främst om musik men samtidigt var det just musiken som ledde mig till dokumentären från första början. Jag är nämligen lite förälskad i en viss röst - den som tillhör David Eugene Edwards. Jag har själv kommit i kontakt med den via gruppen 16 Horsepower och då främst genom skivorna Sackcloth 'n' Ashes (1996) och Folklore (2002). Lidelsen i karlns röst är fantastisk, finner knappt ord över hur den kan beröra mig ibland. Nu ska inte det här inlägget handla om honom eller de grupper som han ingår i men jag känner att jag är tvungen att slänga in två exempel nu. Håll till godo:




Nåväl, han är iallafall med en kortis och blev definitivt en del av den stundtals fina och mystiska känsla som dokumentären lyckas uppmana. Målet med den är att försöka fånga känslan av den amerikanska södern. Huruvida det blir en rättvis bild eller inte vet jag inte, men för egen del kände jag att den tog sammanhanget till en bättre plats än var det vanligtvis brukar hamna. Porträttet av människorna känns ofta väldigt mänskligt på ett sätt som inte är fördömande och det var väl också tanken. Det som går att diskutera är väl om den mystik och spänning jag känner när jag ser den är passande eller inte. En stor del av romantiseringen som ges upphov till fanns nog hos mig själv från början men filmen är väldigt bra på att förstärka den - mycket genom musiken.

Jesus.

Musiken fungerar nämligen som en stomme genom hela dokumentären och väver in allt i en magisk slöja. Själv blir jag så klart alldeles lycklig av att se tidigare nämnd man gå runt i skogen med en banjo och sjunga "för sig själv". Det räckte med rösten och jag var såld. Jag måste säga att det genomförs på ett väldigt snyggt sätt och tillsammans med snyggt miljöfoto är det svårt att låta bli att känna någonting.
     Det var hur som helst en trevlig upplevelse. Jag rekommenderar den varmt om du gillar musiken som härstammar från den här regionen av världen och samtidigt är lite nyfiken på ett försök att närma sig en ärlig bild av befolkningen (lyckat eller inte).