torsdag 27 februari 2014

Paco de Lucía (1947-2014)

Det var en sorgens dag igår när beskedet kom - en mästare har gått i graven. Flamencogitarristen Paco de Lucía har, vid 66 års ålder, avlidit av hjärtattack. Paco, som egentligen heter Francisco Gustavo Sánchez Gomes, började spela i tidig ålder i samband med att hans bror övade på sång. Deras första lärare var bland annat deras far som försörjde sig som spelman. Av dokumentärer att döma var det musiken som var det enda valet på grund av ekonomiska själ. Deras far kunde inte betala för utbildning och hårt övande blev en del av vardagen. För det som är intresserade rekommenderar jag dokumentären, Paco de Lucia: Light and Shade (1989). Dessvärre verkar den som ligger uppe på Youtube enbart vara på spanska och utan undertext. Om du är mycket intresserad har jag den eventuellt till låns. För dig som bara vill se en massa grymma klipp eller kanske t.o.m. kan spanska, följ länken nedan:


Paco har betytt mycket för mig personligen, kanske avslöjas detta genom detta orimligt långa inlägg. Han har länge varit en av mina största musikhjältarna och har alltid fungerat som stor inspiration till att fortsätta öva för att bli bättre i mitt egna spelande. Även om jag alltid har förstått att jag kanske enbart kan nå en bråkdel av hans kompetens och vana på gitarr har det alltid varit fint att vilja sträva efter det.
     Det är dagar som dessa man ångrar sin snålhet. Paco har varit i Sverige vid flera tillfällen. På senare tid på Uppsala gitarrfestival 2007 respektive 2010. Senaste tillfället åkte jag inte just för att jag var dumsnål men lyckligtvis gjorde jag ett bättre avvägande 2007 - då var nämligen jag och min vän Erik Grensman på plats. Lite bilder på det kanske.

 
 

Det här var på tiden då konsertbesök i en större stad var krångligare och framförallt dyrare att genomföra för min del. Som tur var fick vi hjälp med golv att sova på av vännen Peter Johansson (tack tack tack). Trots detta handlade det om ett rejäla par slantar men kärleken för Pacos musik var stark nog. I skrivande stund känns det så förbannat bra att kunna lägga upp de här bilderna.
     Konserten var grym. Jag minns att det var synd att de inte mikade bassisten då den försvann för oss som satt högt upp. De musikaliska insatserna var dock klockrena. Helt upp till mina förväntningar och hit:sen lades in i en medley istället för att få för mycket uppmärksamhet. Well done.

Slutet på en stark upplevelse.

Efter alla dessa år är jag fortfarande inte vidare bevandrad inom flamencon vilket ofta känns lite synd. Med andra ord är de skivor som främst har snurrat i mitt hem utan tvekan de mer tillgängliga och snabba valen. Ingen skam i det så klart men jag önskar att någon gång ta mig djupare in i den här världen. För er som är ovana eller befinner sig på samma plats är så kan nog följande skivtips vara trevliga. Ge dem ett försök vet jag.
     Först och främst ska jag nämna Solo Quiero Caminar (1981). Skivan var som jag förstår det annorlunda för genren  när den kom. Detta just på grund av blandningen av olika stilar av musik och instrument. I botten är det dock definitivt flamenco.


Den andra skivan jag tänker nämna är Passion, Grace and Fire (1983). Skiva är en inspelning av en trio bestående av inga mindre än Al Di Meola och John McLaughlin. Här ska man kanske påpela det handlar om nån slags fusion egentligen. Vardera medlem har bidragit med två låtar var i ett arregemang för tre gitarrister och de är starkt präglade av deras egna bakgrunder. Spotify är Spotify och därmed kan ni ej lyssna på andra spåret som är riktigt grymt. Värdelöst. Som tur är finns resten av skivan (lol):


Världen har verkligen tappat en person av stort kulturellt värde. Som tur är finns det gått om inspelningar, skivor och konsertinspelningar med Paco och vad passar bättre än att lägga in mina favoritklipp nedan? Det får bli en blandad kompott utan förklaringar. Då kör vi:






Inga kommentarer: