måndag 23 juni 2014

Konsert: Stockholm Early Music Festival 2014

Stockholm Early Music Festival
7:e samt 8:e juni 2014.


Musiken från medeltiden och renässansen har verkligen något speciellt. Det skulle jag nog kunna säga om alla epoker men i samband med mina studier inom musikhistoria är det kanske dessa än så länge hänger kvar mest. Mest överraskande för mig är hur kyrkorgeln och tidig polyfonisk körsången satte så djupa spår i mig.
     Med andra ord har den här festivalen blivit allt mer lockande med åren. Förra året gick den, till min frustration, helt förbi mig så i år såg jag till att vara beredd. Jag och min sambo besökte två konserter under helgen och det blir definitivt flera besök nästa år.

 Gruppen A Filetta i sin halvcirkelformation

Den första tillställningen var en konsert med sexmannakören A Filletta i Finska Kykan - polyfonisk körsång på sex man. Den lagom stora lokalen skapade en fin och intim känsla. Vi fick tag på bra platser så ljudet inte gick bananas. De festivalansvariga beskrev gruppen som följande:
"Sprungen ur historiens djup, får den flerstämmiga korsikanska sångtraditionen genklang i A Filettas känsloladdade mansröster. En arkaisk polyfoni, sakral såväl som världslig, som berikas med ensemblens egna "kreationer" i samma anda. En konsertant återspegling av djupa rötter och stark identitet, med öppenhet mot världen. A Filetta har sedan 1978 agerat kulturell ambassadör för Korsikas muntligt överförda musik."
Konserten var väldigt fin och bra ord för att beskriva det hela vore kanske svartklätt, avskalat och spirituellt. Bortsett från några få humoristiska utflykter så höll de sig ofta till ett "själsligt allvar". En av dem agerade körledare både genom att visa takten och att ha en mer fri stämma än övriga (bilden ovan avslöjar honom rätt snabbt). Det var också i hans sång vi oftast upplevde de kvartstonerna som skapade en mer "världslig" känsla i musiken. Kvartstoner är något som helt klart växt på mig under rätt många år. Numera gillar jag det mycket men jag minns definitivt en tid då det kändes mer underligt och mer svårt att lyssna på.

Trailer för gruppens DVD

I efterhand har jag funnit att gruppen har spelat in mycket skivor. Det är dock svårt att rekommendera någon viss skiva då jag har för dålig koll. Det är förmodligen stor skillnad i hur skivorna har spelats in och tyvärr vågar man nog inte få önska sig en riktigt schysst och öppen stereoinspelning som motsvarar ett live-framträdande. Men om jag har lyckats skapa ett vidare intresse så är det bara att fortsätta lyssna via t ex Spotify och skapa sig en egen uppfattning.

Dagen efter så besökte vi ett annat evengemang: Sławomir Zubrzyckis och hans Viola Organista. Instrumentet är ritat av Leonardo da Vinci  och i dagsläget är denna det enda exemplaret som finns. Jag låter än en gång festivalpersonalen presentera det hela:
"En exklusiv världsnyhet som inte får missas - bara på SEMF! Instrumentet Viola organista, ensam i sitt slag, byggt efter 500 års väntan enligt universalgeniet Leonardo da Vincis ritningar av den polske cembalisten Sławomir Zubrzycki, kommer nu till Sverige! Zubrzycki berättar om bakgrunden för att därefter bjuda på musikaliska smakprov av bl.a. Orlando di Lasso, Marin Marais och Carl Philipp Emanuel Bach."
Så hur känner jag inför den här fräsiga apparaten? Ja fräsig är den men efter att ha lyssnat på den är det inte svårt att känna in varför den inte togs vidare till massproduktion. Jag ska förklara lite mer hur jag tänker men innan jag gör det, bekanta dig med instrumentet lite grann genom följande videoklipp:


Det lät som bäst när Zubrzycki spelade på de lägra tonerna då instrumentet verkar hantera dessa lite lättare. Det påminde i de fallen om en orgel och det är svårt att inte direkt komma fram till slutsatsen att en orgel hade gjort jobbet bättre.
     De höga tonerna var verkligen inte njutbara - här svajar det ordentligt i tonhöjd. Jag antar att det här var väldigt tydligt hur svårt det förmodligen är för den som spelar att hålla en jämn takt med fötterna på de snurrande "stråkrullarna". Samma svårighet som uppstår med tramporgel. Samtidigt är det också en otroligt gnällig klang i de högre tonerna som inte var vidare kul att lyssna på.


Som jag skrev ovan var tonerna inte vidare vackra. Tanken på att det här instrumentet skulle ersätta en stråkkvartett känns nästan fånigt. Dels låter det som det gör och dels saknar den, p g a sin mekaniska uppbyggnad, många sätt att uttrycka sig varierat. Ett bra exempel på detta var när Zubrzycki spelade korta stråkdrag och hur detta alltid hade ett långt och släpigt avslut (som inte hade med rummet att göra). Förmodligen går det här inte att undvika utan kraftig modernisering och det är nog samtidigt en lätt uppgift för en person med stråke.


Så i korta drag: i en tid där både organister och stråkinstrumentalister inte direkt var en bristvara förstår jag att den här inte blev en hit. Med allt detta sagt vill jag ändå påpeka att jag älskar entusiastiska åtagande som det här och att det var riktigt kul att få vara där - helt klart värt det. På klippet nedan finns lite mer musikexempel:


Inga kommentarer: