Till min stora förtjusning har Shoegaze-genren fått nytt liv igen på senare år. Allt fler band dyker upp och det är fint att upptäcka att de inte är några fegisar. De tar det hela vägen med gitarrhav och distanserad sång - allt som hör till.
Under gymnasietiden fick jag nys om gruppen Placebo. Ett lån av skivan Black Market Music räckte för att jag skulle vara fast. Allt som gruppen hade gjort vi det laget föll mig i smaken och jag följde gruppen fram till Sleeping With Ghosts och gav sedan upp vid den följande skivan Meds. På sistnämnda fanns dock en låt som aldrig släppte greppet - Follow the Cops Back Home. Oj vad bra den var. Det var ett svävigare och mer atmosfäriskt Placebo än jag hört innan, något jag längtat efter och rentav saknat. Resten av skivan och kommande skivsläpp följde dock inte det stuket och den här låten blev blott ett exempel på hur något sådant hade kunnat låta.
Så varför berättar jag allt det här? Jo det är nämligen så att gruppen Seasurfer gör precis det här. Kort sagt låter de som Placebo i shoegaze/dreampop-tappning. Det som fick mig att dra den parallellen är främst för att sångerskan, Dorian, och Brian Molko från Placebo låter mycket lika varandra.
Gruppen är inte vidare tekniskt skickliga vilket främst märks i fråga om tajming och då mycket i sången. Det var och är inte en förväntan jag har på grupper i den här genren men samtidigt hade det gjort upplevelsen bättre. Med det sagt ska jag också säga att det, i de flesta fall, inte stör så mycket.
Ljudtekniskt är verkligen inte genrer som shoegaze och dreampop vidare välljudande i de allra flesta fall. Det är otroligt synd då det är en av de genrer som många gånger verkligen jobbar hårt med att låta stort, brett och atmosfäriskt. Samma sak kan jag känna med post-rock, man vill verkligen bara öppna upp deras sound och med tidsmaskin hindra skivan att skickas till mastring.
Gruppen är inte vidare tekniskt skickliga vilket främst märks i fråga om tajming och då mycket i sången. Det var och är inte en förväntan jag har på grupper i den här genren men samtidigt hade det gjort upplevelsen bättre. Med det sagt ska jag också säga att det, i de flesta fall, inte stör så mycket.
Ljudtekniskt är verkligen inte genrer som shoegaze och dreampop vidare välljudande i de allra flesta fall. Det är otroligt synd då det är en av de genrer som många gånger verkligen jobbar hårt med att låta stort, brett och atmosfäriskt. Samma sak kan jag känna med post-rock, man vill verkligen bara öppna upp deras sound och med tidsmaskin hindra skivan att skickas till mastring.
Trots detta är den här skivan bland det bättre jag har hört inom genren. Det finns en viss känsla av djup och bredd i gitarrerna men trummorna, och främst då cymbalerna, låter verkligen otroligt dåliga. Basen varierar mellan knappt hörbar och jättehög. Eftersom jag vet att det verkligen inte behöver vara så här känns det så otroligt tråkigt och onödigt. Det är nästans så att det gör mig arg - dumheter är vad det är.
Summan av kardemumman: det här är en riktigt fin skiva ändå och jag har inte svårt att medge att jag är lite kär. Den är kommer snurra många år framåt. Jag rekommenderar att starta med låtarna We Run och Dragon Song för att få en snabb uppfattning.
Summan av kardemumman: det här är en riktigt fin skiva ändå och jag har inte svårt att medge att jag är lite kär. Den är kommer snurra många år framåt. Jag rekommenderar att starta med låtarna We Run och Dragon Song för att få en snabb uppfattning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar