Melankolin och kärleken är stark i dessa sånger om att lämna, att lämnas och att laga trasiga ting. Kanske låter det dystert men skivan har en stark röd tråd av hopp från början till slut.
Jag upptäckte Palpitation av slump när jag och några vänner skulle se Niels Nielsen spela i Norrköping. Efter Nils framträdande (som var toppen för övrigt) spelade Palpitation. Jag hade ingen aning om vilka de var så allt kom som en positiv chock.
Duon, bestående av Maria Vejde och Ebba Carlén, stod där med Stratocaster, Jazzmaster, varsin orange-kombo, effektpedaler och bara öste atmosfär över oss. Mycket snart stod samtliga i publiken och svajade behagligt till en riktigt bra konsert. Ett för mig riktigt fint och stämningsfyllt konsertminne.
På skiva låter det lite annorlunda. Det märks att gruppen egentligen har ett mer cleant och pop:igt sound. Lokalen och den höga volymen var förmodligen en stor del av upplevelsen jag tidigare hade haft. Det tog ett tag att acceptera skillnaden men jag gillar nu båda upplevelser på olika vis.
Sången och gitarrerna dominerar ljudbilden med stadig backup av trummor. Då och då kommer trumpet in. Förutom vackra och välsvarvade låtar i största allmänhet är huvudsångerskan viktig att nämna. Hon har verkligen ett speciellt uttryck när hon sjunger och det blir en stor del av gruppens sound och behållning.
Denna självbetitlade skiva verkar vara inspelad med programmerade trummor vilket jag alltid har tyckt får ett ganska häftigt sound i rätt sammanhang. Jag kan ha fel i min observation men hur som helst finns ett kvantiserat ljudande resultat som jag gillar.
Ljudtekniskt låter det helt ok. Som alltid hade en bredare upptagning av instrumenten gjort en stor skillnad. Det vägs dock upp av riktigt bra musik och jag hoppas verkligen att gruppen har nått de framgångar de förtjänar.
Berörande, känslosam och träffsäker drömpop som jag förmodligen aldrig kommer att tröttna på. Rekommenderas varmt till alla bannemig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar