torsdag 27 november 2014

Pink Floyd - The Endless River (2014)

För dig som gillar: Instrumental Pink Floyd, Gilmours gitarrsound eller/och Wrights synthsound.

Plötsligt 2014 annonserades en ny skiva med Pink Floyd. Ganska absurt tänkte jag. Då Richard Wright var död sedan en tid kunde det väl ändå få vara nog nu? Well, det hela visade sig vara lite speciellt. Mycket av skivan består av tidigare osläppt instrumentalt material från inspelningarna av bl a Division Bell (1994). David Gilmour med flera har sedan gjort tillägg där de tyckte att det behövdes och skapat något av ett ambient-album (tycker att genre-beteckningen här är lite missvisande kanske men låt gå).
     För mig som inte har fallit för Division Bell men som älskar mycket av det som Floyd har gjort är det här en bra kompromiss. Det instrumentala är i fokus och det som jag inte uppskattade med soundet håller sig mer i bakgrunden. Det går att sammanfatta skivan som en Gilmour- och Wright-fest. Ett hav av gitarrer, synthar och andra klaviatur. Det är även första gången jag hör Gilmour spela E-bow men det kan kanske ha hänt förut på någon skiva jag inte är vidare inlyssnad på.
    Det jag inte uppskattade med Division Bell var den gubbrockiga känsla som började smyga sig in i Pink Floyd. Det märks vilken period inspelningarna på den här skivan kommer ifrån. Vad menar jag då med "gubbrock"? Jag syftar på det stundtals oengagerade trumspelet t ex. Som om trummisen knappt är där för att denne plötsligt fick rollen att enbart kompa och inte sticka ut. Som om instrument som trummor blev oviktigare ur en kreativ synpunkt och all fokus ska hamna på t ex en elgitarr. Det är en smaksak det handlar om så klart och jag gillar när trummisen får vara lite uppfinningsrik. Det känns väldigt trist att allt förutom gitarr och synth är så extremt tillrättalagt större delen av tiden.
     Jag kan inte gnälla sönder på den ljudtekniska biten. Perfekt är det inte och det finns en del saker man hade velat göra annorlunda, framförallt med trummorna. Hur som helst låter det väldigt bra och mycket bättre än mycket annat. 
     Summan av kardemumman: skivan är rätt grym trots allt och än så länge upplever jag att denna skiva, som brukar beskrivas som Wrights svansång, som ett fint avslut för det som var Pink Floyd. Rekommenderas varmt till er som gillar bandets instrumentala utflykter - gamla som nya.

Inga kommentarer: