torsdag 31 december 2015

Året som har gått - 2015

2015 har bjudit på mycket och det är svårt att redogöra för det mesta av det. Vårterminen var den sista terminen på Studio Blue och snart skulle jag vara en färdigutbildad ljudtekniker. Otroligt spännande och skrämmande. Jag minns hur halvåret har varit fyllt av ett stort slutprojekt, mycket nätverkande och en oro i magen inför framtiden. Samtidigt var oron en stark pepp för att få göra något med mina nya kunskaper så klart. Skolan har gett mig så mycket och jag har växt mycket som person. Samtidigt började man känna sig sugen på nya infallsvinklar och att få använda det man hade lärt sig. Jag skrivit tidigare om hur innebörden av kunskap har förändrats drastiskt för mig sedan högskolan. Det är inte bara kunskapen i sig och inte ens de många insikter man får - det är framförallt hur man växer som människa.


Slutprojektet.

Praktiken på Jano, Jazzklubb Nordost led också mot sitt slut och det har varit fantastiskt att få vara där. Jag saknar det faktiskt ofta och fanns tiden skulle jag engagera mig mer i live-musik. Framförallt är jazzen väldigt kul att få syssla med då det är så mycket improvisation involverat. Mindre av de gamla dängorna och mer experimentella inslag skulle kanske inte skada men det är det man har Fasching till.
     Annas bror gifte sig på Ängsö, en otroligt vacker plats utanför Västerås. Vi tog även en kort semester här som bjöd på massvis av fina promenader och mycket svamp. Fantastiskt vecka. Det är även värt att nämna att mitt projekt att undersöka orglar har satts igång. Tanken med det hela är att utforska instrumentet lite mer och komma närmare inpå. Att fota och prova orgeln är något jag inte räknar med men det har jag fått göra än så länge. Mer om det i framtida inlägg.

De lyckliga tu.

Orgel i Ängsö kyrka.

Vackra Ängsö.

Det var även denna sommar jag började jobba som ljudtekniker. Det nya jobbet innebär många utmaningar och det är otroligt kul. Om inte annat är det, för den som känner mig, rätt roande att se mig i arbetskläder med en skruvdragare hängandes på sidan och mängder av fickor fyllda av verktyg. Ser fram emot ett mycket givande 2016.


Löpningen då? Ja den blev det inte mycket av i år. Det har faktiskt inte funnits tid till något sådant men jobbet bjuder på en hel del träning av annan sort. I skrivande stund ser jag fram emot att bryta den trenden och ta mig till gymet för att börja jobba inför ett grymt 2016 på löpningssidan. Drömmarna är definitivt inte borta och jag ser fram emot att ta mina första steg utomhus när det blir varmt igen. Sommaren bjöd hur som helst på en hel del kul mellan varven, t ex mycket grillning.

Grillning.

Hur är det med musikprojekten då? Jo det är faktiskt inte helt dött på något vis. Det tar tid bara. Det finns ett avslutat projekt som egentligen har varit klart i ett halvår men som saknar omslag. I ett tidigt 2016 är tanken att det här ska träda fram i ljuset. Håll i hatten helt enkelt. Andra kreativa inslag har också funnits. T ex har jag suttit och spelat tillsammans lite grann med någon eller iallafall i stor utsträckning talat om ljud och musik. Många skivor har jag hittat också men det vet redan den som läser bloggen annars då det är det som mestadels dyker upp här.

video
Smygfilmad hos Mr. Krook.


Ung gitarrist.

Mr. Krook på ett gemensamt jobb. 

Det här är kanske en av de sämsta årsavsluten på bloggen någonsin men så får det vara. Det är faktiskt så pass rörigt att jag inte får ihop mer. Jag svimmar lite när jag tänker tillbaka på stora, maffiga och enorma 2015 och den utmaning det har varit.

Kanske ska passa på att slänga in lite löften inför 2016:
Jobba på, springa 2 mil igen (flera gånger och 1,5 som standard), släppa den väntande skivan, öva på gitarr igen.

Så.

tisdag 29 december 2015

Ian Fraser "Lemmy" Kilmister (1945–2015)

Lemmy, en av männen man aldrig trodde skulle dö, har dött. Jag är inte ett stort fan av Lemmy på något sätt då jag knappt har lyssnat på t ex Motorhead. Det finns dock en koppling och det är bandet Hawkwind. Lemmy spelade inte vidare länge i bandet och han var tydligen inte heller mycket att ha då han knappt kunde hantera att komma i tid. Sen kom det där tillfället när olika personer i bandet provade att sjunga till en låt man inte riktigt fick till karaktären på. Just den låten, just det tillfället passade det med Lemmy. Det visade sig bli på en mycket framgångsrik singel, Silver Machine, som Lemmy sjöng på den dagen.
     Den här låten är riktigt nice och videon och riktigt nice den också. Det känns ändå viktigt att påpeka att den inte alls representerar bandet vidare bra på egen hand. Hawkwind är bandet som satte genren "Space Rock" på kartan och det här tar sig knappt 2 km upp i luften om man jämför med mycket annat. Hur som helst, här kommer videon:

lördag 19 december 2015

Andreas Hourdakis Trio - In a Barn (2015)

Förväntningarna var rätt stora på den här skivan. Jag har lyssnat mycket på Magnus Öströms projekt där Hourdakis spelar gitarr och dessutom sett den konstellationen live två gånger. När han äntligen släppte något under eget namn blev jag otroligt nyfiken. Tyvärr är jag lite besviken.
     Hourdakis har ett vackert och spännande sätt att spela på de gånger jag hört eller sett honom innan. Hans val av sound faller mig alltid i smaken. Dessvärre räcker inte det i det här sammanhanget. Kompositionerna känns ljumma och det tar sig inte någonstans. Det är väldigt synd då man absolut hör att alla är väldigt bra på vad de gör. Vad är det jag saknar? Jag vet faktiskt inte. Det känns som att det här borde fungera men efter flera försök har jag helt enkelt inte fastnat.
     En aspekt, som inte har med bedömningen ovan att göra, är inspelningen. Jazz brukar låta bra men här har något gått lite galet. Jag tänker framförallt på trummorna. Det hörs att det inspelat i en lada (det är själva grejen som jag förstår det) på ett dåligt sätt. Det här hade man förmodligen kunnat ordna till viss del i efterarbetet eftersom man nu inte har fått liv i saker med verkligheten. Det är fullt möjligt att ladan lät trevligt på plats men slutresultatet är rätt dött.
     Summan av kardemumman är att jag verkligen ville gilla det här. Jag var verkligen inställd på att tycka om det. Kanske förändras den åsikten med tiden.

tisdag 8 december 2015

Georg Wadenius, Arild Andersen, Jan Lundgren - Jul på svenska (2009)

Om du gillar: Lugn jazz-trio, någon av de involverade musikerna, julstämning.

Plötsligt kom dagen. Det blev dags att skriva om en julskiva. Varför har det inte klickat med julskivor förr? Jo det är enkelt att förklara. Fokus på julskivor är alltid sångaren/sångerskan och allt det instrumentala kommer i skymundan. Det är inte fel eller dåligt på något vis så klart men det är helt enkelt inget jag fastnar för. 
     Det här är en rekommendation från min vän Carin Hallin och jag är tacksam för att äntligen ha fått en musikalisk kontakt med julen. T o m Staffan Stalledräng går att ta på allvar. En visa som i regel endast kan räddas av att söta barn skrålar fram den i konstiga kläder. Tack för detta Carin för det betyder faktiskt ganska mycket.
     Jul på svenska är en skiva som med jazz i grunden, åtminstone i själva instrumentationen, går igenom olika julvisor från den svenska traditionen. Skivan verkar främst gå under Georg Wadenius och jag antar att han får ses som bandledaren av den anledningen. Med sig har han Arild Andersen på bas och Jan Lundgren på piano.
     Förutom att musikerna, en del av den svenska jazzeliten, gör en otroligt vacker tolkning som går rakt in i hjärtat så låter det också bra. Det är en fröjd att lyssna på det här i vintermörkret. Så nu när snön snart faller ner över oss (om det inte har hänt dig redan) tycker jag att du ska fixa lite kaffe, te, glögg, julöl eller samtliga och njuta. Tänd ett ljus också.


Pssssst!
Det finns även en Jul på norska (2013) av samma musiker. Gillar du det här borde du ta en lyssning på den också. Framförallt om du har norska kopplingar så klart.     

lördag 5 december 2015

Scott Weiland (1967-2015)


Scott Weiland har gått ur tiden. Han var och kommer alltid att vara en av de största rösterna inom rock och framförallt inom undergenren grunge. Min relation till Weiland är inte vidare stark men på senare år har jag börjat uppskatta många av de skivor han har varit involverad i.
     Hans stora break kom i samband med gruppen Stone Temple Pilots - ett band jag varmt rekommenderar att ta en närmare lyssning på. Skivan Core, deras storsäljare, är klassikern och ett bra ställe att starta på. På senare år var han även involverad i "supergruppen" Velvet Revolver där bland annat Slash är medlem.
     Weilands död verkar orsakad av droger så vitt som jag förstår det och ingen är vidare förvånad egentligen. Hans långa drogmissbruk fyllt av återfall är vida känt och har gång på gång satt krokben för hans liv. Inte minst så förstörde det hans del i Velvet Revolver som förmodligen skulle kunna ha blivit något rätt stort.
     Nedan finner du lite olika klipp med Weiland. Någon är från en konsert som The Doors gjorde men olika artister och där Weiland gör ett rätt bra jobb när han hyllar Jim Morrisson. Om man inte faller för rösten så faller man kanske för utseendet. Karln är förmodligen en av de snyggaste rockstjärnorna vårt klot har levererat. Låt det bli en svag lite notis då sådant spelar lite för stor roll inom industrin sedan "för alltid".





söndag 1 november 2015

Bob Brozman (1954 - 2013)


Då och du under året återkommer jag alltid till ett par klipp där Bob Brozman sitter i sitt hem och spelar som en del av en intervju (jag tror att showen kallades "The Guitar Show" eller liknande). Min relation till Brozman är svag men det här släpper aldrig taget. I den situation som råder under intervjun, och förmodligen live, är han hel enastående. Vilken känsla karln har. I följande klipp, som jag lägger ut i ordning nedan, sitter han och spelar en låt i varje klipp och talar lite kort om sig själv, sina gitarrer med mera. Mycket sevärda och inte vidare långa:


Det har funnits ännu ett klipp men eftersom det verkar borttaget lägger jag in en annan där han spelar med samma gitarr:

Underbart inte sant? Hans tekniska förmåga är helt underbar och när han slide:ar kan jag inte låta bli att le av glädje. Att jag skriver om Brozman är för att han är död. Jag läste häromdagen att han tog sitt liv för två år sen. Tydligen hade han råkat ut för sjukdom som gjorde att han inte kunde spela längre och det var helt enkelt för mycket för honom. Väldigt trist då han verkar ha spridit otroligt mycket glädje genom åren. Så jag kände att jag skulle passa på att hedra honom och ännu en gång dela med mig av de här klippen som jag håller så kära. Nog sagt. Här kommer ett sista klipp från en live-spelning:

lördag 3 oktober 2015

Radiotips: "Den svenska musikhistorien"

Vad är nu detta? Jo det här här en jättebra serie på Sveriges Radio som har sänts ett tag nu. I vimlet av måsten tappade jag den ett tag men har nu tagit upp det igen. Den är nämligen fantastiskt bra. I radioserien går Esmeralda Moberg och Mattias Lundberg igenom musikhistorien ur ett svenskt perspektiv. Ofta dyker det upp olika experter som är experter på mindre specifika forskningsområden.
     En tidig tanke är nu kanske att det här är väldigt dammigt och tråkigt att lyssna på. Historia? Musik? Tänk inte så. Det här kommer definitivt kunna tilltala många människor och inte endast de som gillar dessa ämnesområden väldigt mycket. För min del är det här rätt givet att lyssna på så klart då musikhistoria har blivit ett stort intresse.
Att jag tror det här tilltalar många olika människor beror på att det är riktat till alla. Ta chansen att på ett mindre tungt sätt få lite mer kunskap om vad musik har betytt för vårt samhälle genom tiden. Visste du t ex att många av våra förfäder använde just musik i kyrkan för att hålla koll på årets tidpunkter en gång i tiden?
     Jag vet jag tjatar men det är för att jag verkligen tror att det finns mycket för många att hämta här. Serien är som sagt kanon och Esmeralda och Mattias levererar verkligen. Första säsongen är slut men går att lyssna på från början via hemsidan eller SR-appen. Jag brukar själv ladda ner avsnitten i appen hemma och ta det på tunnelbanan. Spotify-listor skapas även om man vill lyssna lite mer på exempel efter att man har gått igenom ett avsnitt. Seså, lyssna nu!

Samtliga avsnitt finner ni här:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4788

onsdag 16 september 2015

16 Horsepower - Sackcloth 'n' Ashes (1996)

Om du gillar: goth, rock, blues, toucch av country.

Medverkande:
David Eugene Edwards - Vocals, Banjo, Guitar, Bandoneon, Lap steel
Jean-Yves Tola - Drums, Backup vocals
Keven Soll - Stand up bass, Flat top acoustic bass, Cello, Backup vocals
Guest: Gordon Gano - Fiddle

I det här fallet kanske genren bör presenteras först. 16 Horsepower gör något man kallar för gothic country. Benämningen kan kännas flummig lite men jag tycker att det är mycket träffande. En kombination av goth och country helt enkelt. När det kommer till ordet goth kanske jag bör vara tydlig med att det handlar om den klassiska gothen, d v s band som Sisters of Mercy, Bauhaus m fl. En gnutta amerikansk söder i det hela så har vi musiken som också är riktigt bra. Det här är alltså den första skivan de gjorde och ett tips från en god vän för många år sedan.
     Frontmannen David Eugene Edwards är en av de musikpersonligheter som verkligen har berört mig. Oavsett om det handlar om det här bandet eller andra projekt förmedlar han mycket med sin röst och berättarstil. Det blir alltid så kraftfullt. Det förvånar mig att jag inte har skrivit om den här musiken tidigare då de här skivorna har spelats frekvent över många år nu.
     Musiken beskrivs kanske bäst som mörka amerikanska sagor med religiösa teman där banjo, kontrabas och gitarr ofta närvarar. Deras lust att experimentera genomsyrar allt och skapar något väldigt speciellt och trollbindande. Med Edwards sångstil blir stämningen otroligt tät.
     Jag rekommenderar alla som har rötterna i rock, blues, country, goth eller liknade att upptäcka den här musiken. Det finns lite av mycket för många.

torsdag 3 september 2015

Demoner - Anakronism (2014)

Om du gillar: Änglagård, Opeth på senare tid, Instrumental progressiv rock med svenskt sound, hammondorgel med rotary, grymma solon.

Den här skivan dök upp på bloggen Universum Noll. En riktigt bra blogg om man vill ha musiktips med inriktning mot det progressiva. Demoner är ett av de bästa tipsen jag fått där och den är väl värd att dela med sig av.
    Det första jag tänkte på när jag hörde skivan var hur svensk musiken lät. Precis som i musiken av det underbara bandet Änglagård hörs starka influenser av vår traditionella folkmusik. Men det är också i övrigt det doftar svenskt och det är det som är så kul med skivan. På spår 4, Gammaldags Ondska, hörs det extra tydligt. Introt är helt underbart. Man kan även höra melodier som påminner om Alfons Åbergs-temat i en annan låt.
     Rötterna vilar annars tydligt i tidig progressiv rock och bekvämare former av jazz. Det som skapar en känsla av svenskhet är kanske främst melodierna. Mellotronen får givetvis vara med på ett hörn den också (som det sig bör) och därmed är det nostalgiska målet ett faktum.
     Samtidigt som de har satt siktet mot förr bjuder ändå skivan på mer moderna rockiga inslag som förankrar den i samtiden. Ett annat ypperligt exempel på den här blandningen av nytt och gammalt på det här sättet finner du i skivan Heritage av Opeth. Även denna rekommenderas varmt, framförallt om du inte är ett Opeth-fan sedan tidigare.
     Musikerna är väldigt duktiga och jag tycker att de spelar bra tillsammans. Det känns också som att de alla är väl införstådda med vad de har tagit sig an musikaliskt. Skivan är trots genren rätt bekväm, stilig och kryddad med några spänningselement här och var.
     Det här är riktigt bra musik. Väl värt din uppmärksamhet helt enkelt och en trevlig skiva att dricka kaffe eller te till.

lördag 11 juli 2015

Dokumentär: Beautiful Noise (2014)

Det här är en dokumentär om musikgenren shoegaze, en genre som verkar vara förhållandevis okänd även om den har influerat otroligt många band. Läsare av  den här bloggen har sett namnet ett par gånger här då jag skriver rätt mycket om just shoegaze, inte minst i samband med ett visst Cocteau Twins-maraton.
     Det lite märkliga genrenamnet har uppstått p g a ett visst beteende bland berörda musiker, nämligen det eviga stirrandet på fötterna. Detta stirrande handlar delvis om alla effektpedaler som tar upp halva golvytan men även, enligt en del medlemmar i diverse band, begränsad teknisk förmåga vilket ledde till att musikerna var tvungna att titta på instrumentet mycket när det spelade. Med andra ord stod man still mycket och höll sig rätt stationär. Det här scenbeteendet, höga volymer och mycket effekter skapade ett väldigt distinkt sound som blev lite av en hata/älska-grej.
     Dokumentären går igenom genrens historia från början till idag och låter musiker från många olika band, genom sina kommentarer i intervjuer, bilda en uppfattning om hur allt har sett ut. Det är riktigt kul att se att upphovsmannen till dokumentären har fått till så många fina intervjuer, att så många har ställt upp.
     Från slutet av 90-talet försvann genren rätt fort men precis som andra kulturyttringar har vi fått en slags 90-revival nu inom musiken och shoegaze har funnit sin väg tillbaka. Jag har nämnt förut hur otroligt glad jag är över denna oväntade överraskning. En hel del av de nya banden är riktigt bra och det låter framförallt lite bättre ljudtekniskt. Med det sagt så har den här genren svårt att skryta i den avdelningen då det ofta lät och låter mycket dåligt.
     Om du är intresserad av genren bör du se den här filmen. Den var mycket trevlig att titta igenom. Om du inte känner till något om genren kan den nog fortfarande vara intressant men jag skulle då hellre rekommendera att ta tag i lite skivor att lyssna på. Undertecknat kommer mer stor glädje att dela med sig av sina favoritskivor vid intresse.

onsdag 24 juni 2015

Starving Insect - The Great Nothing (2015)

Om du gillar: Hård och långsam techno, hardcore, storslagen ljudkvalitet.

Det finns många begåvade människor där ute och Alexander Kassberg, mannen bakom artistnamnet Starving Insect, är definitivt en av dessa. Under många år har han nu slutfört skivan The Great Nothing som en samling av låtar som går under genren Doom Core. Vad är det kanske man undrar då? Kanske ska vi ta en titt på den genre som denna subgenre utgår ifrån.
     När jag var liten och min bror var lite större än mig (tyvärr fortfarande fallet) lyssnade han på massor av olika sorters musik som jag då och då tog till mig. Ibland lånade jag skivor av honom och bland dessa fanns några av Thunderdome-samlingarna. Den låt jag kommer att tänka på allra först är den med samplingar från filmatiseringen av Stephen Kings bok It (1990):


Den här musiken gjorde nog många föräldrar lite oroliga. Den var väldigt snabb, hård och tog säkert tankarna till okontrollerade rave-fester fyllda med dödsknark. Men barnen är ok och musiken känns faktisk fortfarande rätt härlig om vi helt och hållet bortser från ljudkvaliteten.
     Alexander har behållit de fundamentala delarna av den här musiken men valt att göra genren långsammare och mindre "peppig". Att han är ett fan av skräckfilm är tydligt och den täta och mörka stämningen han skapar är helt enkelt fantastisk. Blandningen av inspelning och syntetiskt skapade ljud är väldigt spännande. Kan man t ex någonsin få nog av en waterphone?

Alexander Kassberg in action.

Att Starving Insect gör något nyskapande ur genresynpunkt sticker skivan ut ur mängden på ett annat sätt - den låter otroligt bra. Den går att spela otroligt högt eller lågt. Det finns inga fel här och inget känns lämnat åt slumpen. För en genre som låter så ljudtekniskt dåligt är det bara att gratulera världen till en bra skiva. Jag hyllar för att jag gillar.




måndag 15 juni 2015

Daniel Christensen - ljudtekniker.

Då var dagen kommen. Efter två år är jag nu en färdigutbildad ljudtekniker. Tiden på Studio Blue har varit otroligt givande på många olika sätt, inte minst på grund av alla fina vänner jag har fått. Det här kommer bli ett aningen fattigt inlägg men det får duga. Det går inte riktigt att summera allt. En hel del av det jag lär mig har smugit sig in i bloggen på senare tid iallafall. Så är det med den saken.

Kris K och Razmatazz, två av de fina vännerna.

Förutom den teoretiska och praktiska kunskapen inom ljud och musik har glädjen i musiklyssnandet vuxit enormt. Mina studier inom musikvetenskap gav mig broar till genrer som tidigare hade känts otillgängliga för mig. Sedan, genom ljudtekniken, har jag funnit ännu fler broar då jag har en helt ny aspekt av vad jag hör när jag lyssnar på musik. Mängder av nya mentala redskap finns nu för att lyssna, tolka och uppskatta musik på många olika sätt.

Lita inte på trummisar - håll för öronen ;)

Min värld är annorlunda på ett sätt som är svårt att förklara. Jag hör så mycket mer detaljer numera och min förmåga att tolka det jag hör är mycket större. Är det numera svårt att lyssna på musik som låter ljudtekniskt dålig? Jo, men sällan är det så dåligt att man måste stänga av även om det händer. Det är hur som helst klart att de musikaliska kvalitéerna i en inspelning alltid kommer främst. Med lite tur vänder vindarna igen så att kvalitet kan få hamna på kartan igen. Gudarna vet att ljudteknikerna skulle vara lyckliga med kvalitet i fokus.

Tre mästare i arbete.

Kort sagt är mitt liv kraftigt berikat. Oavsett om det handlar om att snurra en skiva i spelaren hemma, lyssna på fåglar i skogen eller höra ett träd falla så fascinerar det mig. Att världen var komplex och fantastisk var inte något nytt, men nu kan jag också få ta del av den på ett närmare och mer engagerat sätt än tidigare. Ett ljud är aldrig "bara" ett ljud längre.

Ord och inga visor.
  
A-studion, redan saknad.

Förutom peppen inför framtiden ser jag fram emot alla fantastiska projekt jag kommer att syssla med på olika sätt och hur jag nu har verktygen att få det att låta bra. Med facit i hand på det tekniska är det bara fantasin och resurserna som sätter gränserna för resultatet. En sak är säker, livet utan A-studion kommer vara lite sämre.

Så mina kära läsare. Om ni vill samarbeta på något sätt eller har projekt på gång där jag kan bidra. Hör helt enkelt av er. Framtiden är vår!

fredag 12 juni 2015

Ornette Coleman (1930-2015)

Ännu en legend har lämnat jordelivet och även om min personliga relation till Coleman är ganska svag än så länge går det inte att bortse från de spår han har lämnat i musikvärlden. Det finns ingen som har läst modern musikhistoria eller någon som lyssnar mycket på jazz som inte har hört hans namn.
     Så vad gör Ornette Colemans musik så speciell? Jo, det är så att man brukar tala om honom som den som etablerade genren "Free Jazz" eller "Free Form". Detta i samband med skivan från 1961 som fick just namnet Free Jazz: A Collective Improvisation.
     I korthet innebär genren jazzmusik där alla involverade instrument får ta precis lika mycket utrymme och arbeta individuellt. Sedan samlas man fortfarande kring "ett löst sammanhang". Det här skapar väldigt speciella klangvärldar som kan vara lite knepigt att ta in till en början. Med lite tålamod och ett öppet sinne kommer så småningom allt samman.
     Tycka vad man vill men banbrytande var det iallafall. Själv anser jag att det här är en av de genrer som med sitt stora mod och självförtroende vågade/vågar utveckla musiken och bryta ner de många regler som finns. Ibland är regler trevligt. Ibland är det urtråkigt. Hur som helst är det härligt att se när någon utmanar gränserna för vad "musik" ska innebära. Av samma anledningar är den atonala musikvärlden en av de mest spännande saker jag vet.
     Ok Daniel, då vet vi. Hur låter det då? Hur låter detta "organiserade kaos" du beskriver med så många fina ord? Say no more. Nu börjar resan. Håll i hatten.

 

torsdag 14 maj 2015

Konsert: Stanley Clarke

Fasching, Stockholm
11 mars 2015

Musiker:

Stanley Clarke – bas
Beka Gochiashvili – piano
Cameron Graves – keys
Michael Mitchel – trummor
Natasha Agrama - sång

Tisdagen den 14 april hade jag glädjen att få vara med en heldag på Fasching från intag av utrustning och riggning till konsert. Det här var en jättefin chans att få se hur allt är uppbyggt och tänkt att fungera. Stanley hade egen ljudtekniker så dessvärre kunde jag inte snegla på den processen vidare mycket. Hur som helst kunde jag se hur allt var kopplat och ordnat med innan konserten samt vara med på soundchecken.

Riggat och klart för Stanley Clarke.

Konserten var grym även om de körde ut ljudet för högt för min smak. Å andra sidan är det alltid så numera så öronpropparna var redo i fickan redan vid frukostbordet. Jag vill vara noga med att påpeka att det inte var Faschingpersonalens fel i det här fallet då de inte stod vid spakarna under konserten.
     Clarke spelade lite blandat från karriären. Ibland var det lugnare jazz men till största delen bjöds det på fusion. Man kan lugnt säga att det märks att han har spelat bas på hög nivå hela sitt liv. Han bjöd på ett väldigt virtuost framträdande. Med sig på turnén hade han med sig ett gäng yngre musiker. 18, 19 och 30-ish år gamla var de och i regel otroligt duktiga på det de gjorde. Sångerskan Natasja, Clarkes systerdotter eller något sådant, sjöng på en låt. Hennes ålder uppdagades inte men även hon var en yngre förmåga.
     Jag blev förvånad över att Clarke nästan uteslutande spelade på sin kontrabas. Kanske kände han att det var en sådan stämning den kvällen. Trots allt hade han en konsert dagen efter också och kanske ville blanda lite. Klart är också att det här var den enda klubbkonserten under turnén så med andra ord kanske det passade bättre så på Fasching.
     Först i extranumret tog han upp elbasen som stått där hela kvällen. Valen av låt var ingen förvåning. Givetvis blev det hans gamla hit Schooldays de spelade vilket jag själv inte är ett jättestort fan av. Den är ok helt enkelt. Stycket fortsatte som en medley och till min stora lycka dök något välbekant upp - Parliaments låt Star Child (Mothership Connection).

 "If you hear any noise, It's just me and the boys. HIT ME!"

En riktigt kul konsert med jazz och jazz-fusion. Ett hav av helt sjuka solon och jag har aldrig sett någon spela så snabbt på en kontrabas så pass länge som Clarke gjorde. Då och då beklagar jag mig över att det inte finns så många trumsolon längre. Den här kvällen fick jag mätta den hungern rejält. Nice. Fasching är verkligen en grymt härlig plats med många bra konserter varje år. Lokalen kanske inte låter sådär superkul med tanke på hur den är utformat men för mig är det en av anledningarna till att jag aldrig kommer att vilja flytta från Stockholm.

Följande klipp är inte från konserten men från samma turné:
https://www.youtube.com/watch?v=vDmslmBTXD4
https://www.youtube.com/watch?v=WZvTdenhWvg

måndag 4 maj 2015

Mantric Muse - S/T (2012)

Om du gillar: jam-rock, fusion, , space rock, Zone Six, atmosfär med attityd och med många orientaliska inslag.

Medverkande:
Magnus Hannibal: guitar, synth
Ola Eriksson: synth, samples, keys
Søren Hvilsby: drums
Michael Kroglund: bass

Mantric Muse är ett band som nyligen funnit sin väg in i mitt hjärta. Bandet är en del av den Space Rock-rörelse som dykt upp i Danmark de senaste 10-15 åren. Gruppen har varit en del av Øresund Space Collective (ØSC) som jag själv såg i Sverige för några år sedan men har nu skapat något eget. ØSC är ett band som med en mindre uppsättning fasta musiker åker runt i världen och spelar improviserad musik med olika gästmusiker. I Sverige har de t ex spelat med medlemmar från gruppen Siena Root.
     Det här är verkligen vacker, spännande och stundtals modig musik. En härlig blandning av rock, indiskt, psykadelisk trance och minimalism. Långa instrumentala stycken som ofta befinner sig i något av en flytande form. Till skillnad från ovan nämnda ØSC tycker jag att de är mer konkreta och på skiva är det något jag kan uppskatta.
     En sak jag reagerade på direkt var hur säkra musiker alla är. Snygg tajming och skickliga passager på framförallt gitarr och synth avlöser varandra genom skivan. Det här är extra trevligt då man ofta i denna genre kan anklaga grupper för att vara lite slarviga tekniskt även om de ofta förmedlar känslan rätt.
     Så hur låter det ljudtekniskt då? Det är faktiskt ganska bra. Jag kan tyvärr inte höja upp volymen så pass mycket som jag utan att det snart gör ont i huvudet p g a distortion i diskanten vilket är väldigt vanligt. Det är synd att det är så i det här fallet då de kreativt siktar mot att skapa något av ett ljud-universum. Utöver detta är det som vanligt också tråkigt att de inte har använt sig av mer stereoinspelning för att få den bredd och storlek som de verkar vara ute efter. Det hade bidragit mycket till upplevelsen.
     Jag rekommenderar den här skivan varmt till alla som gillar jammig och atmosfärisk rock eller snygga upprepade synthslingor. Även fans av Pink Floyd kan nog känna igen sig då och då. Skivan är inte allt för lätt att hitta men ni kan lyssna på de flesta av spåren nedan.









söndag 19 april 2015

Dokumentär: Moog (2014)


Moog är den dokumentär om den sedan 2005 avlidne Robert Arthur "Bob" Moog, skaparen av många tidiga elektroniska instrument. Tittaren får följa med Moog när han själv, eller i samtal med andra musiker, konstruktörer med mera, talar om sitt liv och sina apparater. Förutom ämnen som karriär och konstruktion talas det en hel del om hur elektronisk musik fann sin plats efter en hel del motstånd i början. T ex hur han tidigt blir anklagad för att förstöra det som ansågs vara musik och t o m den kultur han levde i.


Moogsynth i en av många reklamsammanhang på den tiden. 
Helfestlig och horribel på samma gång.

En annan aspekt som det läggs mycket tid på är Moogs filosofiska tankar och känslor kring det han gör. Hur han har funnit en plats för sina maskiner som en naturlig del av människors liv. Kommunikationen mellan människa och maskin bortom knapparna och tangenter sätt ofta i fokus i de avsnitten och bjuder på en del spännande tankegångar.
     Jag hade hoppats på något mer när jag började se den här. Om man är intresserad av synthar kan man mycket väl få ut något av den här men i jämförelse med I Dream of Wires (2013), som jag skrivit om tidigare (länk), känns den ganska svag. Jag rekommenderar hur som helst att man tar sig en titt på ämnet känns intressant.

måndag 13 april 2015

Året på Jano, Jazzklubb Nordost

Så hade dagen kommit. Det var dags för det allra sista tillfället då jag arbetade som ljudtekniker på jazzklubben Jano i Täby. Jag och Andreas tog oss i vanlig ordning till Täby Park Hotel med stor glädje för att avsluta något som har betytt mycket för oss båda. Vi hade nu varit ljudtekniker två hela säsonger i denna fina förening. Live-scenen och allt vad den innebär hade fått oss att växa mycket i vår framtida yrkesroll. På sätt och vis var det även här det faktiskt hade blivit en yrkesroll.
     Vi hade släpat på prylar, kopplat prylar, skakat på huvudet över varför prylar har betett sig som de gjort och byggt upp ett sätt att samarbeta med många fina artister. Listan på lärdomar var stor och likaså även den stora lyckan att få vara en bidragande del av så många fina musikframträdande.
     Till större delen av tiden befann sig verksamheten i rotundan. En lokal vars akustiska egenskaper är minst sagt knepiga. En nyttig upplevelse då det är svårhanterligt helt enkelt. Samtidigt är det tydligt varför medlemmarna har trivts där så länge - de runda borden och de tre våningsplanen är socialt sätt väldigt trevliga och alla verkar verkligen trivas i varandras sällskap.

Välfylld scen i Rotundan (foto från tredje våningen).
 Robert Wells hard at work i Rotundan.

Varsin guldpåse efter första säsongens hårda slit.

Efter jul fortsatte vi med vår andra säsong men efter sju konserter råkade Rotundan ut för vattenskador. På grund av det här förflyttades klubbens aktiviteter till en hörsal tre våningar upp. Det hela resulterade i mer bärande av utrustning (jag är jättestark nu) men framförallt en lokal med bättre ljud. Trots de stora fördelarna med ljudet är det en hörsal så det känns lite som att medlemmarna är på bio.

Hörsalen.

Andreas jobbar hårt.

Med andra ord är det för och nackdelar med det ena eller det andra. Själv blev nästan omedelbart partiskt till lokalen med bra ljud och trivdes bäst där. Inte så konstigt kanske eftersom det gick att få fram bättre arbetsresultat där. Oavsett var har befunnit oss har vi alltid strävat efter att testa olika arbetspositioner i lokalen och försökt att hitta knep för att förbättra sättet vi arbetar på. Varje detalj är och har känts viktig för oss.

Kändisar i föreningens tidning.

Arbetet på Jano har gett oss många fina kommentarer från klubbens medlemmar genom året och det har värmt i hjärtat varje gång. Ett stort tack till alla fina människor i styrelsen som släppte in oss i deras gemenskap och lämnade utrymme för vårt egna kreativa tänkande för att lära oss så mycket som möjligt. Störst tack vill jag rikta till Mats som har varit vår mentor under Jano-tiden - utan tvekan en person som med sina kunskaper och sin uppmuntran har bidragit med mycket till våra framtida karriärer.

Tre glada ljudintresserade.


onsdag 1 april 2015

Other People - Black Swans EP (2015)

Om du gillar: Tidigare verk av Other People, svävig, atmosfärisk och instrumental pop.

Other People är tillbaka med nytt material. Det handlar visserligen om en singel följt av några remixer av tidigare material men om du gillade Somewhere Far Away som kom förra året rekommenderar jag att du tar en lyssning. Singeln, In the Walls, följer den stil vi sedan tidigare är bekanta med och jag gillar det skarpt. 5,26 minuter av stämningsfulla klockor, speldosa, synthljud och brus noggrannt avvägda mot varandra - toppen! De övriga spåren är alltså remixer av tidigare material och det resulterar i mer taktfasta verk med tydlig puls. Även om singeln är det jag främst uppskattar är remixerna riktigt bra de också.
     Då Spotify har förändrats på sistone och inte verkar erbjuda möjligheter till embed just nu så läggar jag ut länkarna nedan helt enkelt. Ta den vägen eller sök upp det själva helt enkelt och du skall finna.

Länkar:
Album-länk
Spotify-länk

söndag 22 mars 2015

Projekt - 8bitWar - Apokalyps


8bitWar är en spelserie skapad av Emil Zeilon varav detta är det andra spelet. Denna gång har undertecknat varit med och producerat ljud och musik - ett riktigt kul och intressant uppdrag.
     Att jobba med ljud i spel är speciellt då det ska fungera väl med det man ser och framförallt det man upplever. Till effekten till den fyrhuvade hydran ville jag t ex ha ett väsande och snappande ljud och samtidigt få med alla huvuden. Ett skelett ska låta som ben som knakar e t c. Det roliga med just Emils spel är att jag fick jobba mycket med synt-programmering för uppnå resultaten vilket är bland det roligaste som finns.
     Projekt av ett sånt här slag är kul mycket för att det handlar om att samarbeta med varandra och varandras kompetensområden. Det är otroligt peppande att bygga upp en helhet tillsammans där alla bitar spelar sin egna viktiga roll. Något nyttigt, förmodligen för oss båda, är just den arbetskommunikation vi blev allt bättre på under samarbetets gång.
    Ett otroligt kul projekt helt enkelt och jag hoppas att ni som testar spelet uppskattar alla involverade delar såsom animeringar, ljudeffekter, musik och spelkänsla. För er som inte har provat spelet än rekommenderar jag det varmt. Otroligt charmigt bygge som dessutom går att testa gratis hela första "världen".

Facebook: https://www.facebook.com/8bitWarGame
Twitter: https://twitter.com/8bitWar
Hemsida: http://emilzeilon.net/

måndag 16 mars 2015

Konsert: Forest Monster

Southside Pub, Stockholm
11 mars 2015

Musiker:
Sofia Ia Nystrand - sång, piano.
Alethe Hjuberger - sång.
Jakob Lindhagen - bas, såg, keyboard.
David Holmgren - trummor.

Jag har känt till Nystrands och Hjubergers projekt under en period och såg fram emot något slags ljudande resultat. Eftersom de inte har släppt något inspelat material var det mycket spännande att höra vad de överhuvudtaget gör musikaliskt. Så i sällskap med en man från norr och en man från söder begav jag mig till Soutside Pub denna afton för att ta reda på det. Det är värt att nämna att Forest Monster har gjort ett otroligt fint jobb visuellt och det hade redan innan imponerat på mig. Riktigt snygga foton som skapar mycket förväntningar.
     Så hur låter de? Är det bra? Åh ja, det är bra! Eftersom jag endast har mitt för tillfället mycket röriga huvud att tillgå och för att jag skriver det här på tok för lång tid efter konserten har jag svårt att vara konkret. Låt mig säga att jag blev jätteglad över att höra att de låter som de ser ut att göra. Svävig och dimmig pop i nära kontakt med naturen helt enkelt. Mycket effektfullt och det känns bra att de hanterar sången så bra som de gör.
     Recensionen må vara fåordig men märk mina ord - jag är spänd inför att höra det här hemma i vardagsrummet. Ser fram emot den kommande EP:n som jag också kan bekräfta är på väg.

Man från söder, man från norr, kvällens basist.

tisdag 10 mars 2015

Kurt Rosenwinkel - Star of Jupiter (2012)

För sig som gillar: gitarrdriven jazz, pedaleffekter, fantastisk timing.

Medverkande:
- Kurt Rosenwinkel – guitar and vocals
- Aaron Parks – piano
- Eric Revis – bass
- Justin Faulkner – drums

Kurt Rosenwinkel är en av de artister som verkligen har fått mig att uppskatta jazzens underbara värld. Som jag har nämnt någon gång förut beror det mycket på att gitarren är ett instrument jag är extremt bekväm med sedan tidigare, det blev en bra bro helt enkelt. Rosenwinkel har också utvecklat min uppfattning över vad det innebär att vara en skicklig gitarrist och vad instrumentet kan uttrycka. Kort sagt har han blivit en inflytelserik person i mitt musikaliska liv och det var t ex inte svårt att haka på live-spelningen på Fasching i juni (länk).
      Rosenwinkel är också väldigt engagerande att lyssna på av den anledningen att han blandar mycket stilar på sina skivor. Hans jazz är minst sagt modern och undertecknat faller lätt för den sorten. En bra start för många som känner sig nyfikna på jazz med gitarren i fokus.
     För dig som är bekant med genren är det här med golding inget nytt. Det innebär kort att man på ett tydligt sätt gnolar med musiken. Keith Jarrett är ett bra exempel på detta liksom svensken Esbjörn Svensson. Ofta låter det här rätt charmigt men samtidigt lite tokigt. Rosenwinkel har gjort det till en konst. Han använder det på ett mycket subtilt men alltid närvarande sätt i samförstånd med instrumentet på sätt som blandar sig så otroligt bra. Det här har alltid imponerat på mig och det är något han även gör bra live med mikrofon enbart för detta syfte. 
     Den här skivan, som snart är tre år gammal, är en av de som har börjat gro på mig rejält. Det är med stor entusiasm som jag lyssnar till varje ton han spelar då hans timing och frasering är helt otrolig. Hans gitarrton är också riktigt härlig och går väl ihop med mig. Allt flödar helt ansträngningsfritt och han är ett bra exempel på hur mycket effektpedaler fortfarande kräver ordentlig vana och kunskap i spelandet.
     Den här skivan finns inte på Spotify men det finns en del av hans andra album där. Många av dem är riktigt trevliga också och väl värda att rekommendera! Youtube har hur som helst en del av låtarna tillgängliga så det går att ta den vägen för att få en uppfattning om just det här verket. Jag avslutar det här inlägget med en personlig favorit från skivan:

måndag 16 februari 2015

Tired Tape Machine - Not Here (2014)

Om man gillar: Skivan 1900, musik med andrum.

Tired Tape Machine har släppt nytt material. Gruppen har bestått av olika personer genom åren men ryggraden i projektet är Petter Lindhagen som också komponerar musiken. Petter är också bror till den lika begåvade Jakob Lindhagen som jag skrivit om i samband med hans projekt Other People.
     Den här skivan är väldigt speciell och jag är personligen mycket svag för det här soundet. Atmosfärisk, stundtals melankolisk och mycket personligt beskriver den här musiken bra. Det är tydligt hur upphovsmannen har delat med sig av sig själv. Jag uppskattar hur alla spår på skivan så effektivt berör mig. Mycket effektfullt och övertygande helt enkelt.
     Det är som att resa genom någon annans minnen. Hur dessa virvlar runt i olika nostalgiska rum av någons inre. Att vandra runt i dessa rum känns väldigt fint- som att få ta del av något som vanligtvis är mycket hemligt och privat.
     Instrumenten verkar vara inspelade i många olika sammanhang och med olika förutsättningar. Det här skulle kunna ses som en svaghet i en produktion men i det här fallet förstärker det de känslor som uppbådas hos mig.
     Kanske tycker du att jag uttrycker mig lite väl flummigt och med ett uns av poesi denna gång? Det förtjänar den här musiken. Fans av Christian Gabels skiva 1900 kommer att charmas kraftigt av det här verket. Jag rekommenderar det varmt till alla.


måndag 9 februari 2015

FKA twigs - LP1 (2014)

Om du gillar: Trip hop, elektronisk RnB, instrumental hip hop + andra genrer jag inte vågar ge mig på att beskriva.

Jag känner ibland att det är synd att det finns så lite RnB i mitt liv men det är ett område som lätt tråkar ut mig. När det kombineras med andra genrer blir jag å andra sidan ofta intresserad. För de som läser bloggen är det här inlägget alltså rätt ovanligt.
     FGA Twigs omslag till LP1 har tryckts upp i ansiktet på mig via diverse musiktidsskrifter på min Facebook-feed förstasidan på Spotify eller andra ställen. Till slut gav jag det ett försök för att se vad allt rabalder handlade om. Vilken tur att jag gjorde det.
     Artisten kommer främst från dansscenen innan men det hörs att hon har haft musiken med sig hela tiden. Så som jag har förstått det har hon skrivit allt detta själv och även skött marknadsföringen på egen hand i början. Kanske är det därför det här inte låter helt förstört ljudmässigt?
     Att beskriva musiken med diverse genre känns svårare än vanligt då det handlar om områden jag inte är väldigt bekant med sedan tidigare. För mig blir det en blandning av instrumental hip hop, trip hop, RnB och soul och jag gillar det skarpt.
     Kompositionerna är fyllda av små trixiga ljud och processeringar på ett väldigt intelligent sätt. Det märks att hon är starkt influerad av trip hop-scenen och det är där mycket av behållningen finns. Det känns så bra att det instrumentala får komma fram även om sången helt klart har huvudrollen. Hon har verkligen gjort ett bra jobb med att hålla engagemanget högt skivan igenom. Hennes sätt att sjunga kan vara en dealbreaker men den passar hur som helst mig.
     Ok, så musiken är bra men hur är ljudet? Jo, tänka sig att det finns lite djupbas i den här produktionen. Ofta skär man bort rubbet under en viss gräns och skruvar upp volymen på den bas som får finnas kvar. Det brukar resultera i något som låter rätt trist och platt. Det är så skönt att en artist som fått så stor exponering jobbar med ett bredare basregister och inte har hindrats av en ibland lite väl trendkänslig bransch. Ett till stort namn som kan vara med om att förändra industrin så att alla kan få låta bra igen helt enkelt. Utöver basfrågan låter det rätt bra i övrigt också och ibland riktigt bra. Det finns problem med spetsig diskant och vissa samplingar som hindrar mig från att höja så mycket som jag vill på volymen utan att det gör ont i öronen (om du vill jämföra lite snabbt hur otroligt illa slutresultatet kan bli trots att musiken är grym tycker jag att du ska lyssna på senaste skivan av gruppen Goat). Hur som helst - LP1 är en produktion som är värd att hissas 2015.
     Ur den visuella aspekten kan man bara nicka instämmande. Det här är ett riktigt ballt omslag väl värt att betala för att ha i handen. Lyckan som infinner sig över skivomslag som faktiskt har fått lite kärlek och omtanke är stor och det ska också nämnas den här gången.
     Hatten av för denna artist som med den musikaliska integriteten intakt har lyckas slå igenom starkt. Jag hoppas att hon får röra runt i grytan en bra tid framöver och att hon behåller principerna kring bra ljudproduktion även efter i framtiden.

torsdag 22 januari 2015

Jakten på morfars röst

Titeln på det här inlägget är minst sagt klätt i mystik. Det hela kräver så klart sin förklaring och det ska du, kära läsare, givetvis få. Det här inlägget kommer att handlar om min morfar och jakten på att finna något han har lämnat efter sig - inspelningarna av hans röst.
     Min morfar har varit död i många år nu och jag var väldigt ung när han gick bort. Utan att gå in på detaljer kan man säga att hans sätt att leva inte var det bästa för hälsan. Jag kände till problemen kring morfar ganska sent i livet efter hans död. Bland mina barnminnen finns endast en glad och konstnärligt lagd man som jag inte hyste något annat än positiva känslor för.
     Förutom de fina tavlorna som t ex en målad helvägg i mitt första hem barndomshus och på väggarna lite överallt, målade han även stenfiskarna i den lilla fontänen i det andra husets trädgård. Ett av de starkaste minnena är nog, både för min bror och mig, den julafton då han hade gjort en fantastisk borg till våra leksaksriddare. Den hade vallgrav och vindbrygga som gick att hissa upp och ner. Morfar hade gjort den själv från grunden. Jag minns den julaftonsförmiddagen med stor värme i hjärtat och det är något jag och min bror ofta talar om.

Världens bästa borg. Punkt.

En bit in på livet började jag förstå att morfar hade arbetat mycket med underhållning. Sång, stand up, revy med mera. Ofta blir jag väldigt ledsen när jag tänker på vad vår relation hade kunnat vara idag om han hade varit i livet idag. Efter alla dessa år har jag hamnat på en liknande bana och det är tråkigt att inte få dela det med honom. När han försvann var jag i en ålder då det lika gärna hade kunnat bli något annat.

Morfar kör stand-up.

Efter ett event på Musik- och Teaterbiblioteket (klicka här för länk) hände något inom mig. Vid besöket trodde jag dock inte att det hela skulle gå så långt som det har gjort. Efter något jag hörde på eventet som ledde tankarna till morfar (se inlägget) blev jag bit för bit fast i tanken att få höra hur morfar lät. 
     Så jag funderade på om morfar fanns inspelad någonstans. Jag visste t ex att mor och far hade lite rullband hemma där bl a mamma, som liten, sjunger en del med morfar. Samtidigt fick jag nys om att min mor och min morbror vid något tillfälle hade fått varsin stenkaka med en inspelning där morfar medverkade. Jakten hade börjat.

Rullbanden
Efter lite grävande i mina föräldrars källare fann min far de mystiska rullbanden. 15 stycken rullband fann han varav de flesta hade lång inspelningstid. 

En korg fylld av ljud-mystik.

Nu fanns det ett par problem att tackla. Dels skulle dessa rullband överföras på något vis till digital form och helst skulle vi hitta just de rullband som faktiskt hade något med morfars röst på sig. Rullbanden hade nämligen tillhört både morfar och min far och det var otydligt vilket band som var vems.
     Jag hade tidigare vänt mig till företaget BGA Video för att konvertera mina föräldrars gamla VHS:er till DVD. Dyrt var det men jobbet blev gjort och jag har nu Katy den lilla larven och Änglahund på svenska igen. Eftersom de också hanterar rullband och då jag inte fann några andra rimliga vägar så blev det BGA till detta rullbandsprojekt också. Eftersom ett rullband kostade ca 300 kronor att spela av är det ingen billig historia. 15 rullband...vilka väljer man? Det fick hur som helst räcka med tre stycken och slumpen fick avgöra vilka det blev.

De utvalda tre.

Resultatet var både bra och dåligt. Ett band var morfars och två var min fars. Valet av musik avslöjade tydligt vilket band som tillhörde vem. Det märks hur morfar går från klassiskt in till 60-talets pop. Här möts de och sedan skiljer det sig snart genom Meatloaf och Bruce Springsteen. Mötet på mitten är väldigt fint tycker jag.
     Kvaliteten på inspelningarna varierar kraftigt eftersom inspelningarna är från alla möjliga sammanhang. Det ska kanske påpekats att de ibland har spelat in ljudet i rummet med sin bandare. Jag återkommer till det strax. 
     Ingen inspelning av morfars röst fanns bland dessa rullband (så vitt jag förstår). Bland all musik dök det enbart upp några inspelningar av annat som en av min mors barndomsvänner (som ni finner nedan), morfars vänner (förmodligen ute vid hans stuga) och en otydlig och kort "businspelning" av min mor eller morbror och deras vänner. 


Man skulle kunna se det här som ett misslyckande men jag fann något mycket större som visade sig bli en väldigt känslosam upplevelse. När jag satt och lyssnade på inspelningarna blev jag ibland medveten om att jag på sätt och vis inte var ensam. Då själva rummet finns med i många inspelningar för att morfar respektive pappa ibland spelade in sändningar från t ex radio med bandspelarens mikrofon var de på ett sätt där tillsammans med mig. Man kan ibland höra hur de andas, hostar e t c. Det var som att lyssna på musik med morfar eller med pappa när han var i min ålder. Ett charmigt exempel på detta är också när ett barn, som kan vara min mamma som liten, springer in i en möbel av något slag.
     Det här var väldigt magiskt och det var också väldigt viktigt i fråga om resultat. Det är värt att än en gång poängtera att min morfar inte har varit i livet sedan länge. Jag blev kraftigt påverkad av detta i flera dagar och känslosam på ett sätt som jag inte kunde skaka av mig.
     Gällande de resterande ljudbanden så finns de givetvis kvar i korgen men alla sina hemligheter. Då det kostar mycket får det ta sin tid men jag börjar känna att jag vill ha samtliga inspelade. Till en början ska vi, till nästa gång, försöka lokalisera rätt rullband innan.

Stenkakan
Det här visade bli en besvärlig jakt. Först verkade det inte som att min mor eller hennes bror hade kvar sin kopia av denna inspelning, den verkade puts väck. Så vad gör man? Man börjar gräva.
     Jag började med att tala med orkesterledaren, Knut Ottosson, då han bor i min hemort och är i livet. Han kände igen morfars namn då de hade gjort en hel del tillsammans och hade en del inspelningar hemma. För att inte vara för framfusig så meddelade jag att jag skulle återkomma om jag inte fann inspelningarna på annat håll först. Herr Ottosson var dock mycket hjälpsam med info om var de hade spelat in den.
     Nästa steg var att ringa Linköpings kommun för att se om det fanns något lagrat i deras arkiv. Det är nämligen så att Folkets Hus i Linköping hade haft en inspelningsstudio förr där den här stenkakan skulle ha spelats in. Efter detta var det en massa bollande mellan olika personer. Jag talade med alla möjliga kulturplatser som t ex Östergötlands Museum.
     Det var ett långt och segt sökande då det tog ganska lång tid innan alla svarade. Då och då tog det stopp. Precis på väg att pusha lite flera kontakter kom ett mail från min far. Min morbror hade kvar sin kopia trots allt! Tur var kanske det då jag var på väg att ge upp och störa stackars Ottosson och be honom om att låna hans gamla stenkakor.

Den mystiska stenkakan.

Vid nästa besök i Åtvidaberg fick jag låna en av min morbrors inspelade minnen av sin far. Jag fraktade den som om det vore ett barn och lämnade med orolig själ över den till BGA några dagar senare. Nu var det bara att vänta. Så nära nu.
     En vecka, två veckor, tre veckor. Vänta vänta vänta. Plötsligt ett mail. Paketet var framme. Det stod inget om att något hade gått fel. Så satt jag där på tunnelbanan hem med skivan och inspelningen i handen minst lika orolig över att skivan skulle gå sönder den här gången. Min förväntan är svår att förklara. Någon slags förberedelse på besvikelse antar jag att det var, men en besvikelse över vad? Det var ju inte så att det här handlade om ett ljudtekniskt eller musikaliskt sammanhang - det handlade om morfar. Hur lät morfar nu igen, eller iallafall hur lät morfar när han sjöng?
     Resultatet hör ni nedan och tyvärr verkar morfar främst köra på den inspelningen. Huvudsången verkar vara någon annan. Men visst är morfar, herr Åke Skoogh, mycket riktigt med på denna inspelning från 1956.