David Bowie (1947-2016)

Det känns som att jag bara skriver om folk som har gått bort på sistone. Det är sorgligt varje gång så klart men det gör lite extra ont nu. David Bowie har alltså dött. Nyligen kom en skiva ut och allt verkade rulla på som vanligt. Tydligen hade Bowie kämpar mot cancer i 18 månader. Om det här inte var en hemlighet så har iallafall jag missat det helt och hållet.

     I min värld var Bowie någon som lever för evigt. En god kraft i världen som behövs. Ständigt inspirerande. Ständigt innovativ. En positiv förebild i så många år för så många människor. Min relation till Bowies musik är inte ens så stark, men ändå känner jag så.

     Min musikaliska relation till Bowie har främst bestått av tre album:

Bowie är ett bra exempel på en artist där jag inte tagit mig förbi kanske andra "svepet". Jag hittade de här tre skivorna och började där. Andra svepet hittade jag även Heroes (1977). Nu, någon dag innan hans död, hade jag precis bestämt mig för att göra ett tredje svep.

     Skivan Heroes var egentligen lätt att relatera till men det beror inte på Bowie. Det beror på att den är producerad tillsammans med Robert Fripp och Brian Eno. Bowies röst tillsammans med Fripps gitarrer på titelspåret. Det är underbart helt enkelt. Det är rätt på så många sätt.

En magisk stund för mig är när han dök upp på David Gilmours DVD Remember That Night (2007).  Bowie befann sig i samma stad när Gilmour spelade och de tyckte det var kul att köra två låtar på slutet. Det blev en gammal och en mycket gammal. Kombinationen är härlig. Den här DVD:n är för övrigt skitbra. Crosby & Nash körar, Richard Wright är med (även han död numera) och saxofonisten är samme man som spelade på mycket av det klassiska materialet.

Sedan finns det andra minnen som relaterar Bowie till andra artister jag alltid varit mer inne på. Inte minst Bahaus cover av Ziggy Stardust. Jag har förmodligen fler exemepel jag inte ens känner till i nuläget.

Bowie var en person som fortfarande hade så mycket att ge oss musikaliskt. En av de som skulle fortsätta tills han blev supergammal. Förmodligen av den enkla anledningen att han älskade det han höll på med. Förmodligen hade han gjort det ändå - oavsett vad vi hade tyckt om det eller om vi hade betalt för det. En kreativ person som inte såg hinder i regler och konventioner. Han använde dem om det fanns en musikalisk poäng med det. Struntade i dem om de bara kändes begränsande.

     Världen är faktiskt lite mer tom och mörkare än innan. Det känns otroligt trist. Jag tänker på namn som Gilmour, Waits, Bush, Fripp m fl och mår lite dåligt över att de en vacker dag inte kommer att kunna påminna oss om stunder där kreativiteten är det som kommer först. Det finns andra, absolut, men de här personerna har verkligen lyckats med att nå ut till alla med ett sådant budskap. Det är inte lätt att åstadkomma. Det går inte heller att backa för argumentet att industrin var vänligare för experiment förr i tiden. Men visst, kanske kommer det tillbaka. Hoppet är trots allt det sista som dör och visst finns det de som experimenterar ändå.