söndag 13 november 2016

Konsert: The Cure

Ericsson Globe, Stockholm

9 oktober 2016

Musiker:

Robert Smith – gitarr, bas, sång
Simon Gallup – bas
Roger O'Donnell – klaviatur
Jason Cooper – trummor
Reeves Gabrels - gitarr

Konserten med The Cure var egentligen den första bland alla i konsert-täta oktober. Det var även den enda som var planerad innan t ex King Crimson dök upp. The Cure har varit närvarande i mitt liv under många år men det var ett tag sedan jag verkligen lyssnade mer noga. En snabb lyssning på favoritskivan Pornography innan konserten påminde mig snabbt om hur bra deras musik faktiskt är. Hur drömsk och naivt nära till Robert Smiths hjärta den verkar vara. Det känns som att han verkligen har öppnat upp och för alltid låtit allt bara flöda ur honom. Glad, ledsen, superdeppig och lite smått tokig. Vi har fått ta del av allt.
     Det hela utspelade sig i Globen. Det var första gången jag gästade en så stor lokal, iallafall i samband med musik. Mina farhågor var många men de var främst ljudrelaterade. Hur skulle det ens låta i detta gigantiska rum? Ja, för att summera det lite enkelt så visade det sig inte vara ljudet som kändes som det största problemet. Det var framförallt närvaron till musiken som saknades för mig. Jag kände helt klart att jag såg bandet utan problem, men det jag hörde och det som skedde framför mig saknade helt enkelt ett samband. Det här skapade en känsla av att inte riktigt relatera till ljudet på plats. Jag har svårt att förklara de här känslorna i ord, men det påverkade hur som helst hela upplevelsen. Till viss del kanske själva mixen påverkar också. Man hade valt att framhäva kicken på trummorna och basen orimligt mycket, kändes jättekonstigt när allt annat försvann så mycket.
     Bandet spelade hur som helst väldigt bra och jag var framförallt förvånad över hur bra och inlevelsefullt Smith fortfarande sköter sången. Den var verkligen jättebra. Det enda problemet var klaviatur-spelet som var helt off. Men när man fokuserade på O'Donnell bakom rattarna på synthen så såg man att han hade rejäla problem med medhörningen. Trist då han säkert är väldigt duktig egentligen.
     Då spelningen var hela 3 timmar så hann de med mycket material. Det blev även försening innan Cure med nästan 30 minuter och det gjorde att jag och sällskap var tvungen att gå lite tidigare. Det är sådana kvällar man önskade att förband inte fanns så man hann sånt här oftare och lyckades genomföra arbetsdagar utan att må halvdant. Eftersom jag inte har hängt med hela bandets karriär så var det en hel del låtar jag inte kände till och en hel del som jag saknade. Oundvikligt helt enkelt, men jag fick höra många favoriter.





Någon har tydligen lagt upp rubbet. Inte jättekul ljud och enbart fokus på Smith men om man verkligen vill ta en titt så:

Inga kommentarer: