tisdag 1 november 2016

Konsert: King Crimson

Filadelfia, Stockholm
1 oktober 2016

Musiker:

Robert Fripp – gitarr, klaviatur
Tony Levin – bas, chapman stick, NS upright bas, funk fingers, synth, kör
Mel Collins – saxofon (olika varianter), flöjt
Jakko Jakszyk – gitarr, sång, flöjt
Pat Mastelotto - trummor (akustiska och elektroniska), percussion
Gavin Harrison - trummor, percussion
Jeremy Stacey - trummor, klaviatur, kör

Det var länge sen jag satt och väntade på något med fjärilar i magen , om man bortser från t ex tåget till/från min älskade. Jag såg fram emot det här hela 2016 från det att det plötsligt hade blivit verklighet att få se King Crimson live - se Robert Fripp livs levande. Det var länge sedan en konsert var en sån big deal helt enkelt. Det har nog aldrig varit det när jag tänker efter.
     Lokalen var perfekt. precis lagom stor. Jag är numera fullständigt övertygad om att platser som Filadelfiakyrkan, Cirkus o s v är precis så stora som de ska vara. Den storleken eller mindre. Min första arena-upplevelse följde rätt tätt efter (The Cure) och jag var inte övertygad. Det spelade ingen roll att Robert Smith gjorde ett så otroligt bra jobb, jag kände stundtals ingen närvaro till musiken alls. Lokalen var för stor bara, men nog om det och kanske mer om det en annan gång.
     Den stora skräcken med gamla musiker är att de kan ha tappat stinget, att det kan ha blivit gubbslött. De svåra passagerna, de härliga taktarterna o s v. De ibland härligt märkliga verken som King Crimson erbjuder är känsliga för att gå fel - även om felen är små.
     Det speciella med att se King Crimson live just nu var att de har brutit mot principen att inte spela gammalt material. Eller ja, Robert Fripp har brutit mot den. Han är trots allt den enda som har varit med från bandets start och man kan nästan säga att han är bandet. Jag är glad att få höra gammalt men det är inte bra om de inte egentligen har lust att göra det helt enkelt. Så med andra ord anser jag att det är en bra princip om det är så man känner, oavsett vad jag tycker. Den här turnén var en blandning med material från alla möjliga skivor. Eftersom jag nyligen har klickat med de senare skivorna så var jag inte mest pepp på t ex 2000-talet, men de ska givetvis vara där också om man nu ska ha ett sådant upplägg.
     Bandet har alltid experimenterat med olika instrument-upplägg. Lite för att se vad det går att göra med nya idéer och finna kreativa lösningar. Att skapa något annat än det givna genom att tvinga fram sådana processer. I den här uppsättningen har man valt att ha tre trummisar. Jag hade hört en live-bootleg innan konserten då jag undrade hur de skulle använda sig av det här och visst har de löst det. Genom att tänka vänster, center och höger kan de skapa härliga "stereo-effekter" såsom man panorerar ljudet i en ljud-mix eller spelar in med två mikrofoner. De kan också få till en riktigt kraft i de fall de slår på t ex en puka samtidigt. Jag tycker de löste det riktigt bra och det blev mycket effektfullt. Ett problem som är svårt att bortse ifrån är tyvärr att trummor låter jättemycket utan någon som helst förstärkning. Med det sagt är trumslagarna i det här faller så duktiga att de kan hålla ner volymen genom god spelteknik (så gott som det går). Öronpropparna var faktiskt bara på gränsen till nödvändiga många gånger. DET är mycket ovanligt på konserter.
     Sången är också knepig då det är massor av olika material och bandet har haft så många olika medlemmar och stilar genom åren. Det har man fått till alldeles utmärkt. Jakszyk täcker verkligen in de olika perioderna så bra. Han sjöng helt fantastiskt faktisk och det kändes träffsäkert rakt igenom. Han var även en riktigt duktig gitarrist. Stora skor att fylla efter kombinationen Fripp/Belew.
   
Pre-concert hamburger-häng med herr Grensman och herr Nensén.

Så hur var konserten? Helt klart upp till min förväntan. De har verkligen åldrats med en ovanligt stor värdighet. Både i framförandet av sina gamla låtar och de nya som tillkommit i samband med deras nya uppsättning. De spelade otroligt bra och Fripp var så pass klockren på gitarr som jag hade hoppats på. Det här är verkligen ett gäng proffs.
     Samtidigt var det inte helt problemfritt. Cirkus var lite otajt (med det sagt inte så illa), blåset var inte alltid på topp och solot på Schizoid Man gick lite bananas "på fel sätt". Allt detta var verkligen småsaker i en storartad helhet.
     En rolig detalj var Bowie-hyllningen i form av Heroes. Fripp var med på produktionen och är alltså originalgitarristen som hörs på skivan. Kul detalj är också att Andrew Belew som spelade länge i King Crimson också turnérade med Bowie live en hel del och t ex skötte den delen då.
     Publiken var också väldigt artig, vilket man förväntade sig den här kvällen. Det handlade om musiken och den var verkligen i fokus. Jazzens och konstmusikens spår gjorde sig påminda både musikaliskt och i hur konserter brukar går till. Det är så jag gillar det. Ingen full rackare som sjunger med - falskt. Inget klappande i takt. Inget handlar om mig eller Fripp på scenen. Det handlar om musiken. Det är så fint när fokus faller på kärnan i allt. Det själsliga i själva skapelsen. Det kanske låter tråkigt, jag vet inte, men det är så jag personligen vill ha min upplevelse i de allra flesta fallen.
     Den här spelningen kommer vara svårslagen i framtiden både när det gäller förväntan och leverans. Det var helt enkelt ett minne för livet och ett exempel på hur bra musiker med bra kreativa idéer verkligen kan skapa tidlösa verk som aldrig tappar ork. Klippen nedan är inte från Stockholms-spelningen men den representerar konserten väl då allt är sig väldigt likt. 



Inga kommentarer: