tisdag 11 juli 2017

King Crimson - Three of a Perfect Pair (1984)


Three of a Perfect Pair är vad jag ser som en tredje och avslutande del av King Crimsons 80-talsperiod. Det här är även första gången samma banduppsättning har bibehållits tre skivor i rad. Det är nog framförallt det i samband med soundet som gör att de känns så förenade med varandra. Produktionen är också väldigt lik.
     Skivan blandar experimentellt med mer kommersiellt än tidigare men på ett väldigt fint sätt. Samtidigt känner jag att det här inte är en favorit, iallafall inte ännu. Dicipline och Beat är helt enkelt mer vad jag är ute efter och något jag märker att jag alltid återkommer till bland dessa tre skivor.

<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/QiqmbB1ttLo" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/E33kForh7u0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

fredag 7 juli 2017

Karate - Unsolved (2000)

Den här skivan är en av de finaste musikaliska gåvorna jag fått av en vän, i det här fallet Erik Grensman. Jag återkommer alltid till den här skivan p g a hur annorlunda den är, den sticker verkligen ut. Jag har ingen koll på vad de har gjort i övrigt men jag har fått lite hintar om vad som gör att skivan sticker ut även bland deras andra skivor. Så som jag förstår det hade man i samband med den här skivan tagit in en jazzgitarrist tillfälligt, eller permanent som medlem, för att prova nåt nytt.
     Resultatet blir en härlig blandning av spoken word, jazz och rock. Jag verkligen älskar hur han talar snarare än att sjunga, hur de har tillåtit det att oftast bara få vara poesi. Orden får verkligen bärkraft på det här sättet och tvingar även människor som mig att lyssna (text är inte min grej och jag tänker lätt bort den).
     Produktionen är trevlig den också och trummorna låter faktiskt rätt oförstörda. Bara av den anledningen är det värt att ta en lyssning. Jag rekommenderar att lyssna på den här själv och suga in den utan andras tankar om vad som är bu eller bä. Det är väl en vanligt rekommendation från min sida men i det här fallet, p g a sättet att framföra texten, så vill jag understryka det.
     Fram med kaffekoppen och sätt dig (te verkar inte riktigt passa av nån anledning):


fredag 9 juni 2017

Dokumentär: Resonate (2008)

Musikinstrument alltså - wow. Det är verkligen en stor värld fylld av historia och hantverk. En aspekt av musiken som man inte riktigt får ta del av om man inte verkligen kollar själv är t ex hantverket. Hur byggs instrumenten, vilka material används, hur lång tid tar det, vilka är det som gör sånt här egentligen?
     Det var musikforskningen som fick mig att få upp ögonen för det här området - framförallt när jag fick titta närmare på en stor orgel. Alla dessa rör, alla kapade, slipade, mätta, stämda för hand. Sen själva träväggarna, mekaniken o s v. Orgeln är helt sjuk som konstruktion. Instrumentkonstruktörer har en av de absolut finaste yrken jag känner till.

Den här dokumentären handlar om en väldigt speciell variant av gitarr jag knappt har sett skymten av i verkliga livet. I musikbutiker dyker den upp då och då. Det finns kanske max en i butiken om någon alls. Vid ett tillfälle fick jag faktiskt prova en. Jag vill minnas att det var på Musikbörsen (innan namnbytet till 4Sound) i Norrköping. Det lät som något mitt emellan en stålsträngad akustisk gitarr och en banjo. Det är inte så konstigt då många banjos är tillverkade med samma princip.
     Jag hade haft den här dokumentären på "att se"-listan länge och passade på när jag låg sjuk i soffan. Jag rekommenderar den varmt till alla som spelar gitarr då man får se så många delar av tillverkningsprocessen och ta del av en musiktradition man t ex som svensk inte ser så mycket av. 
     Ett annat plus är att det är mycket intervjutid med t ex Bob Brozman som jag har skrivit om förut när jag fick reda på att han hade dött. Han är verkligen grym. Han, en national och slide är verkligen insane.


söndag 4 juni 2017

Slowdive - Slowdive (2017)

Slowdive är ett i princip legendariskt band. Skivan Slouvaki (1994) är grunden för många gitarrdränkta drömska ljudlandskap och många håller den nära hjärtat - mig inkluderad. Om du inte känner igen varken ovan nämnda titel eller band men känner igen dig själv i beskrivningen - lyssna på den nu.
     Som jag yrat om innan har Shoegaze-genren haft en revival ett tag nu och band som Seasurfer med flera har plötsligt en marknad igen. Det är grymt härligt. I samband med detta satte Slowdive igång igen, en reunion många nog inte hade tänkt sig. Det visade sig gå bra. De höll även idag och med denna skiva har de bevisat att det inte bara var gamla meriter.
     När jag såg nyheten om en nyinspelad skiva stannade tiden faktiskt upp lite grann. Jag kämpade snart emot den där lilla knuffen av plötsliga och stora förväntningar. Det visade sig vara lugnt och den ligger redan i köp-listan.
     Gitarrerna, är som med all musik i den här genren, en stor del av den här skivans sound. Det är verkligen väl genomfört också. Rymdigt, glittrigt men utan att bli en röra på ett dåligt sätt. Man hör knappt vad någon sjunger ibland och det är helt i sin ordning så klart. För den som inte riktigt lirar med den idén som är genren kär kan jag bara tipsa om att känna in rösten som ett ljudande instrument snarare än ett sätt att framföra budskap i ord. Lite som att lyssna på ett språk man inte överhuvudtaget kan.
     Jag gillar det mesta på den här skivan men rekommenderar gärna spår 4, Sugar for the Pill, som ett sätt att komma in i den om det andra till en början känns som en röra.
     Ett stort plus för den här skivan är att produktionen är väldigt fin för det mesta. Det låter faktiskt jättebra och med tanke på genren i fråga känns det så otroligt bra! Jag önskar att band som Seasurfer kan hitta dit - deras skivor lär ha låtit så mycket bättre innan den moderna mastringen brölade över hela alltet. Nog om det. Lyssna nu på en oväntat lyckad comeback:

torsdag 18 maj 2017

Chris Cornell (1964-2017)


Chris Cornell har dött endast 52 år gammal av vad som ser ut att vara självmord.  Min starkaste länk till Cornell är utan tvekan projektet Temple of the Dog som han hade tillsammans med andra medlemmar av olika band inom grunge-scenen - en skiva som har snurrat regelbundet i CD-spelaren sen jag hörde den första gången.
     Cornell hade verkligen en otrolig röst och även om skivorna jag har med honom är få så har han gjort ett starkt intryck på mig. Grym musiker helt enkelt, otrolig sångare, kanske den bästa inom grungen egentligen.





söndag 23 april 2017

Magnus Öström - Parachute (2016)

Magnus Öström har släppt sin tredje soloskiva och jag såg nu att jag har glömt att skriva klart det här inlägget sedan länge. När skivan var på g var det tydligt att Öströms grepp om mig var starkare än jag hade förstått då mina förväntningar var så pass höga som de var.
     Med sig på skivan har han samma grupp musiker som tidigare vilket jag tackar för då de är så otroligt duktiga och vana vid varann. Öströms signatursound finns överallt på skivan. Den stadiga lokomotiv-aktiga rytm jag gillar väldigt mycket. Men kanske blev det för mycket av det den här gången och för lite av det andra. Jag saknar lite finess bland det motoriska ibland även om Öström spelar riktigt bra. 
     Övriga musiker följer konceptet då det är själva planen med skivan och det resulterar i en något sömnig produktion. Jag kallar det inte dåligt för jag gillar det jag hör, men det hade varit möjligt att arbeta fram något intressantare. Skivan, som vilar mer på det minimalistiska än tidigare, kan inte riktigt hantera uppgiften den tar sig an. 
     Parachutes blir en Öström för bakgrundsmusikstillfällen. Den Öström man sätter i skivspelaren när man vill uppröra så få som möjligt men ändå få en känsla av jazz/progressive/minimalism i rummet. Besvikelse? Till viss del blir det så men det är en bra skiva och jag rekommenderar den framförallt till alla som inte förälskade sig i tidigare verk men ändå fann något de gillade där. Kanske är det här just din Öström-skiva? Ge den ett försök.

måndag 17 april 2017

Allan Holdsworth (1946-2017)

Allan Holdsworth har gått bort. En riktig gigant bland gitarrister, framförallt inom jazz/fusion. Min relation till Holdsworth musik är rätt svag. Han är en av de musiker vars namn alltid är precis kring hörnet men som jag av någon anledning inte fångat in så mycket av.
     Det finns en skiva i min hylla och den är jätteviktig för mig. Det som är så spännande är att jag gillar den så mycket men trots det inte hittar fler broar in i hans övriga verk. Vad det är för skiva? "Igginbottoms Wrench" av Igginbottom. Det här är en av de tidigaste inspelningarna med Allan Holdsworth och ett fynd jag fann genom en av många skattjakter på internet. Idag äger jag den på reissue på LP. Den dyker knappt upp "på riktigt" och när den gör det är den många tusen kronor dyr. Holdsworth ska tydligen inte gilla den här väldigt mycket och det är väl inte så konstigt. Det är ett tidigt verk och han slarvar trots allt en del om man jämför mot vad han senare var kapabel till.
     Det här får markera dagen när jag inleder ett nytt försök med Holdsworth. Det lär finnas mycket guld där ute och kanske är jag äntligen insatt nog för att klicka med honom. Avslutar med några låtar från ovan nämnda skiva och tackar för Holdsworth för en av mina tidiga broar in i fusion och jazz.


lördag 1 april 2017

Seasurfer - Under the Milkyway... Who Cares (2017)


Ett kort sätt att beskriva Seasurfer är "hård dreampop". Men det går lika bra att vända på det och kalla det för "mjuk shoegaze". De befinner sig någonstans mittemellan helt enkelt och den här gränsen är förvisso väldigt flytande.
      Första låten på skivan, Tricolore, bjuder på en rätt aggressiv inledning. Jag ryckte till första gången när jag hörde det och det är väl tanken kanske. Även om det kände oväntat är det ju helt i deras linje när jag tänker efter. Den är också bara 2.24 minuter så det är ett kraftfullt intro helt enkelt. Den här skivan har överlag mer driv än förra och det är kul att de visar den här sidan av sig själva mer. Bara att hålla tummarna på att de även befinner sig i drömvärlden i framtiden. Det är så tradigt när band blir tråkig dussinrock till slut.
     Det är viktigt att påpeka redan nu att banden ser väldigt annorlunda ut. Det är bara trummisens, bandets skapare, som är kvar från förra skivan. Det är kort och gott hans projekt så det är helt i ordning med kreativa visionen att folk kommer komma och gå. Den nya sångerskan gör ett fint jobb men jag kan sakna den otroligt starka karaktären i sången på första skivan. Den skrek verkligen av eget uttryck och det gör den skivan otroligt minnesvärd. Hur som helst dissar jag inte den nya sången då den helt klart har en hel del attityd och personlighet den med, men det var stora skor att fylla.
     En detalj jag gillade skarpt på första skivan var de tyska inslagen i texten. Det är fint att få uppleva olika språk i en musikalisk värld där engelska är så otroligt givet. Även om man inte kan språket kan man ofta förstå mer än man tror bara genom att lyssna med hjärtat. Den här skivan bjuder på många sådana inslag fast det är franska som gäller nu istället. Härligt.
     För fans av gruppen Cocteau Twins kommer låten Daydream sitta precis där den ska. Inspirationen av ovan nämnda band har visserligen inte varit en hemlighet innan men här blir det väldigt tydligt. Melodierna skuttar runt på ett sätt som är så välbekant. Det är kul men jag är glad att de mest flörtar med det här och inte formar all sin musik på samma sätt. Det har trots allt någon annan redan gjort så jag uppskattar mer om de låter som de själva gör.
     Hur låter det då? Förra skivan talade jag del om hur genrer som shoegaze inte är direkt kända för sin ljudkvalité. Den här gången är det rätt illa i Seasurfers fall. Det är synd för jag vill verkligen spela den här skivan högt. Tur att musiken är så pass bra - det får gå an ändå.
     På det stora hela är det här en jättefin uppföljare på en skiva som redan har hunnit ge mig mycket glädje. Missa inte den här om du framförallt gillade det de gjorde sist. Om inte annat är även den här skivan en bra inkörsport i den här genren.

<iframe src="https://embed.spotify.com/?uri=spotify%3Aalbum%3A7EblApwYavI1QVkVQrfRna" width="300" height="380" frameborder="0" allowtransparency="true"></iframe>

lördag 25 mars 2017

Att ta sig an konstmusiken (den klassiska musiken)


Sedan tiden på universitetet, en tid som förhoppningsvis inte är helt över, har jag fått många nya broar in i musikens många världar. Inte minst jazzen som bara växer hela tiden. Det känns fantastiskt. Jazzen var enklare, det finns skivor. Knepigheten där är att haffa alla fina live-ögonblick som spelar så stor roll i denna genre där improvisationen är en sån stark del. Mer om den en annan gång.
     Låt mig först förklara varför jag hellre skriver konstmusik istället för klassiskt. Man brukar inom historieforskningen undvika sistnämnda för att det blir förvirrande. Det låter som att man syftar till perioden Klassicism som främst brukar företrädas av t ex Mozart och Haydn. Perioden är rätt kort men värd att markera av olika anledningar. Kort sagt så marginaliserar ordet "klassiskt" ungefär 2000 år av musikhistoria i ett ord. Det är en förenklad uppdelning av förr och nu helt enkelt. När man börjar lyssna och läsa bakåt så blir ordet helt enkelt väldigt oanvändbart då det är på tok för lite med ett ord för så många olika saker. Jag skriver alltså konstmusik, även om jag vet att det låter lite sprättigt i en och annans öra. Se det som, iallafall i många situationer, musik för musikens skull. Framförallt då man i många hänseenden inte tjänade pengar på sina verk, utan snarare skapade för att man antingen hade det som jobb i t ex en regents tjänst eller gjorde det i guds namn.

Musikstudierna gav mig nycklar till allt och framförallt konstmusiken. Då jag aldrig haft någon hjälp på traven att verkligen utforska det här har det känts väldigt stort och knepigt. Man måste verkligen lyssna på ett annat sätt än man brukar och helst känna till omständigheterna till verket. Det är så stor skillnad från nutiden varför verken finns. Många verk kan t ex vara ett verk skriven till en regents födelsedag då hen ville ha ett varje år. Ibland räckte det med att regent nummer två kommer på besök och då skulle man även ha en festlig melodi till just den händelsen.
     Det här gör inte per automatik att sådana verk är själlösa eller trista så klart, men jag vill klargöra att risken finns. Med andra ord tjänar man på att förstå varför det låter som det gör eftersom det har med så mycket mer än en tonsättares egna kreativa vilja att göra. Läser du fortfarande? Festligt då fortsätter vi.

Jag vet att jag yrar på men jag vill så gärna få med just DIG på tåget. Efter olika försök att angripa konstmusiken för att få grepp har jag nu bestämt mig för en metod. Att gå på allt på en gång lite grann var inte rimligt så jag får helt enkelt ta tag i en tonsättare i taget. Jag började med något jag visste att jag skulle gilla och som också många andra redan har en anknytning till - Erik Satie.
     Om du undrar vem det är så skulle det vara lätta att påminna dig. Många filmer vi har sett har använt hans pianoverk, det finns kort sagt inte en risk att du inte har hört iallafall delar av hans Gymnopédies.

Min metod ser ut som följande:
1. Välj en tonsättare.
2. Gör listor i Spotify för varje genre hen har gjort musik inom, t ex piano, conserto, opera.
3. Gå igenom allt och spara det du reagerar mest på, det som ger en uns av "intresseimpuls".
4. Läs på om verket lite kort och lyssna noggrannare, hitta vad du reagerade på.
5. Lyssna noggrannare och hitta favoritframförande av verken, minst tre stycken.
    Slarva inte.
6. Gör ett dokument där följande finns med:
    - Verkets namn och årtal.
    - Beskrivning av verkets syfte och bakgrund.
    - Favoritframförande.
7. Läs böcker om tonsättaren för att få en ytterligare dimension och förståelse för vad du lyssnar på. Förstår den historiska kontexten igen.
8. Skaffa musiken på riktigt.

Nummer 5 kan vara värd att förklara lite närmare. Inom konstmusiken så handlar det alltid om spela något som finns i noter. Hur exakta noterna är varierar så klart och går vi långt tillbaka handlar det mer om en funktion som stödord snarare än att visa exakt var tonen som ska sjungas är. Anvisningarna för noterna varierar också, t ex leker Erik Satie mycket med att vara vag. Det kanske står "spela långsamt och med mycket känsla" och sedan saknas taktart och taktindelning. I det fallet är det mycket fritt att spela lite hur man vill. I andra fall kan det vara väldigt tydligt.
     Vad jag vill komma fram till är att det alltid handlar om tolkning. Både från dirigenten och musikernas sida och det gör att olika inspelningar låter väldigt olika. Sedan skiljer sig alla beroende på hur det, rent ljudtekniskt, har spelats in. Alla dessa variabler gör att det är värt att hitta sina favoriter, eller, om man har tur, vara på rätt live-tillfälle där de spelar det precis som du uppskattar det.

Så för att avsluta. Det här är min nya metod och den har än så länge varit otroligt givande. Jag har både på gott och ont börjat förstå Satie bättre. För närvarande har jag en vän som hjälper mig med att bollplanka för att jag ska få ett driv i det hela och för att det är bra med fyra öron istället för två. Vill du haka på processen -  tell me.
     Slutsumman är att berika min musikaliska värld, förgylla livet och bättra på min kunskap om musikhistoria. Jag gör det för min egen skull men tycker så klart att det är otroligt kul om någon annan får ut något av det också. När jag har något färdigt att komma med så kommer dokumentet dyka upp här komplett med länkar till de Spotifylistor som jag skapar. Här kommer även länkar till de valda favoritinspelningarna finnas.

söndag 5 februari 2017

John Wetton (1949 - 2017)


Jag var inte ensam om att känna att 2016 var ett trist musikår p g a alla dödsfall. Även filmtittaren fick flera dängor. 2017 börjar inte så kul heller. John Hurt dog för ett tag sen. Han var en skådespelare jag uppskattade mycket. Trist.
     Men inlägget handlar inte om Hurt, utan om en person som har spelat en större roll för mig - John Wetton. Tidigt när jag började spela bas, ganska exakt när ett av mina band Rido's Revenge sjösattes, så blev Wetton en av mina stora inspirationer. Min relation till honom kommer från hans år som bassist/sångare i King Crimson. Han gjorde ett ypperligt jobb på bägge delar.
     Wettons röst och hans supersköna sätt att improvisera och leka runt med sitt instrument var nåt som passade bandet väldigt bra. Han var en del av den nya uppsättning som skapades i samband med skivan Lark's Tounges in Aspic (1973) då även Bill Brufod hoppade på tåget. Även om hans engagemang i Crimson är min koppling hade han en gedigen karriär och har spelat i t ex Asia, UK, Roxy Music.
     Det finns inte mycket filmat från King Crimsons tidiga dagar men med den här uppsättningen finns det två klipp iallafall. Det är rätt rough här och där men det är ändå bra exempel på Wetton som jag uppskattar. En stor influens på mitt eget spelande och jag kommer alltid att uppskatta de inspiration han har gett mig.



tisdag 24 januari 2017

Mike Oldfield - Return to Ommadawn (2017)


När Mike Oldfield berättade att han snart skulle släppa en ny skiva som skulle heta "Return to Ommadawn" så stannade tiden kring mig. Oj oj oj, oh boy oh boy oh boy och omfg var några av tankarna som flög genom huvudet. Det handlar alltså om en skiva som var helt omöjligt att inte hype:a med risk för att bli rejält besviken.
     Varför spelar den så stor roll? Titeln berättar att han har skapat något i stil med sina första skivor. Ett verk i två delar, ständigt skiftandes, som ett helt album. En av de skivorna heter "Ommadawn" och är en av mina favoritskivor. Jag har tidigare  skrivit om den och mina lovord är många (tryck här för att läsa recensionen av Ommadawn). Mina förväntningar var med andra ord höga även om jag var klok nog att försöka sänka dem så gott som det gick.
     Så hur är den då? Hur känns det med facit i hand? Oldfield har absolut gjort ett fint jobb och visst känner man igen Ommadawn-andan. Det är också bra att det inte är samma skiva igen.
     Jag har egentligen två större invändningar om vi ska börja med det dåliga. Även om jag gillar att höra hans många olika gitarrer så är det lite för gitarrbaserat och för ofta tänker jag att han kunde jobba mer med flera olika klanger. Förr i tiden tog han till mer synthar och annat för att skapa fler nyanser och jag även om sådana närvarar så vill jag ha mer. En distad hårdrocksgitarr löser inte problemet - sådana har sin plats men inte här.
     Halvvägs in i del 1 hörs hur ett piano närvarar på ett störande sätt (det finns bra pianobitar också) och just här är något väldigt fel. Konstig tajming och mest en dålig idé - här riktigt kliar det.
     Bortsett från gitarrdominansen känner jag också att han kunde gjort fler tagningar här och var. Ibland undrar man vad hans fina tajming tog vägen och hur han inte kan höra slarvet. Det är trist för jag vet ju att han har tid på sig. Mer tid hade även gynnat en del av idéerna som ibland faller lite platta.
     
Nåväl det var gnället det, nu ska jag vända på steken. Den här skivan, trots sina brister, är verkligen jättevacker. Det finns stunder när jag bara ler för att det är så otroligt "Oldfield-bra". Ca 6 minuter in i andra delen är t ex helt underbar, ja egentligen är verkligen just andra delen av skivan väldigt fin.
     Produktionsmässigt är albumet rätt fin om man bortser från att det känns lite skev i stereobilden, väldigt fokuserad i vänster kanal. Annars finns djupet i ljudbilden och de olika instrumenten får ett trevligt utrymme för det mesta. Jag ska påpeka att jag är förkyld sedan fyra dagar när jag skriver det här så det är nog jag som är skev egentligen.
     Jag vet att det finns mer att snappa upp med tiden. Det är en keeper och alla som uppskattar hans musik bör lyssna på den här. Själv tänker jag se till att hålla den i handen snart. Hoppas att den säljer bra och inspirerar till fler skivor i framtiden som visar vad han faktiskt går för när pengarna inte är den dominerande faktorn.