tisdag 24 januari 2017

Mike Oldfield - Return to Ommadawn (2017)


När Mike Oldfield berättade att han snart skulle släppa en ny skiva som skulle heta "Return to Ommadawn" så stannade tiden kring mig. Oj oj oj, oh boy oh boy oh boy och omfg var några av tankarna som flög genom huvudet. Det handlar alltså om en skiva som var helt omöjligt att inte hype:a med risk för att bli rejält besviken.
     Varför spelar den så stor roll? Titeln berättar att han har skapat något i stil med sina första skivor. Ett verk i två delar, ständigt skiftandes, som ett helt album. En av de skivorna heter "Ommadawn" och är en av mina favoritskivor. Jag har tidigare  skrivit om den och mina lovord är många (tryck här för att läsa recensionen av Ommadawn). Mina förväntningar var med andra ord höga även om jag var klok nog att försöka sänka dem så gott som det gick.
     Så hur är den då? Hur känns det med facit i hand? Oldfield har absolut gjort ett fint jobb och visst känner man igen Ommadawn-andan. Det är också bra att det inte är samma skiva igen.
     Jag har egentligen två större invändningar om vi ska börja med det dåliga. Även om jag gillar att höra hans många olika gitarrer så är det lite för gitarrbaserat och för ofta tänker jag att han kunde jobba mer med flera olika klanger. Förr i tiden tog han till mer synthar och annat för att skapa fler nyanser och jag även om sådana närvarar så vill jag ha mer. En distad hårdrocksgitarr löser inte problemet - sådana har sin plats men inte här.
     Halvvägs in i del 1 hörs hur ett piano närvarar på ett störande sätt (det finns bra pianobitar också) och just här är något väldigt fel. Konstig tajming och mest en dålig idé - här riktigt kliar det.
     Bortsett från gitarrdominansen känner jag också att han kunde gjort fler tagningar här och var. Ibland undrar man vad hans fina tajming tog vägen och hur han inte kan höra slarvet. Det är trist för jag vet ju att han har tid på sig. Mer tid hade även gynnat en del av idéerna som ibland faller lite platta.
     
Nåväl det var gnället det, nu ska jag vända på steken. Den här skivan, trots sina brister, är verkligen jättevacker. Det finns stunder när jag bara ler för att det är så otroligt "Oldfield-bra". Ca 6 minuter in i andra delen är t ex helt underbar, ja egentligen är verkligen just andra delen av skivan väldigt fin.
     Produktionsmässigt är albumet rätt fin om man bortser från att det känns lite skev i stereobilden, väldigt fokuserad i vänster kanal. Annars finns djupet i ljudbilden och de olika instrumenten får ett trevligt utrymme för det mesta. Jag ska påpeka att jag är förkyld sedan fyra dagar när jag skriver det här så det är nog jag som är skev egentligen.
     Jag vet att det finns mer att snappa upp med tiden. Det är en keeper och alla som uppskattar hans musik bör lyssna på den här. Själv tänker jag se till att hålla den i handen snart. Hoppas att den säljer bra och inspirerar till fler skivor i framtiden som visar vad han faktiskt går för när pengarna inte är den dominerande faktorn.